Genom dessa julsånger händer det också att jag inser med full styrka hur hopplöst uppblandad Jultomten är med - Gud. Titta bara på den trallvänliga "Santa Claus is coming to town" - och jämför samtidigt med några passage från bibeln:
You better watch out
You better not cry
You better not pout
I'm telling you why
Santa Claus is coming to town
Men medan de var borta (...) kom brudgummen.
De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes.
Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!
Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’
Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. (Matt 25: 10 - 13)
He's making a list,
Checking it twice;
Gonna find out who's naughty or nice.
Santa Claus is coming to town
Och ännu en bok öppnades, livets bok.
Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. (Upp 20:12)
He sees you when you're sleeping
He knows when you're awake
He knows if you've been bad or good
So be good for goodness sake
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör. (Ps 139:1-3)
Japp. Vi tutar i barnen att jultomten är på riktigt och ger honom den allsmäktiga Gudens samtliga attribut; livets bok (en metafor) blir till "snäll - och stygglistan", om ditt namn inte finns med där woe is you - och det gäller att köpa tomtens kärlek med gärningar av rätt slag och självklart är tomten lika allseende som Gud själv. Och när sedan barnen genomskådar tomtemasken ger detta också ett första slag mot den Gudstro som de eventuellt skulle kunna äga något senare i livet. Tomten var ju inte på riktigt och nu kommer här nästa sagofigur med ungefär samma atribut - varför skulle han vara mer på riktigt? Att plantera in en "jultomte" med Gudalika attribut som sedan rycks ut med rötterna i 5-6 års åldern är som att plantera för senare ateism, ifall ni frågar mig. Eller för all del - förvriden Gudsbild. Handen upp alla, som någonsin i depsperat läge bett följande "bön": "Snälla rara Gud om du bara ger mig... så lovar jag att...så länge jag lever."
I personalrummet på mitt jobb händer det också att jag råkar i intressanta diskussioner. "Jag skulle också behöva lite kristen tro", var det en av mina bekanta som sade - och jag kan inte hjälpa att jag tänkte tanken "japp - för det är det 'kristen tro' är för majoriteten av den svenska befolkningen idag. En krydda. Ungefär som kanel. Som man kan ta av lite lagom så där, efter eget önskemål. Lite mejram, lite koriander och lite kristen tro." Så här i juletider. Ett Jesusbarn som ligger i krubban - ungefär som om "Jesusbarnet" var en egen kategori eller djursort där bland fåren, åsnorna och kamelerna. Det kan väl ändå inte vara så petnoga vad som läggs i krubban - det kan vara en babydinosaurie, en liten skär gris eller för all del - "Jesusbarnet". Fascinerande. Jag har liksom aldrig kallat mina egna barn så när de var små:
"Kan du ta upp Sofiabarnet från vagnen, jag hör att hon har vaknat?"
"Kan du byta blöja på Hugobarnet?"
"Sarabarnet behöver ett bad - ska du eller jag ta det ikväll?"
Det kryper av obehag i mig. För det är symptom på någonting. Om Jeshua var en faktisk riktig person, som togs på allvar skulle ingen kalla honom så - oavsett om han ligger avbildad i en krubba eller halvnaken på ett kors. Samma med den kristna tron. Om det var rumsrent i den sekulära Sverige idag att vara en intelligent, tänkande kristen (jo, såna finns) så skulle ingen få för sig att önska sig "lite kristen tro" ungefär som en krydda på risgrynsgröten - utan vara fullt på det klara med att de talar om en annan människas hela livsstil och livsfilosofi. Inte heller skulle vi prata om "Jesusbarnet" lite halvslarvigt så där - även i kyrkan - utan vi skulle helt enkelt kalla honom för Jesus.
Ja, jag känner mig lite grinig idag, på jullovets första dag. Jag delar gärna högtid med hela min omgivning - troende som icke troende. Jag önskar bara att vi kristna skulle få ha den kristna julen ifred - helgad. Utan någon jultomte som trycker sig på med lånade karakteristika från bibeln - lite lösrycka grejer från här och var som garanterat gör de riktiga passagerna obegripliga i sina sanna sammanhang - tvångsfärgade av barndomens tomtemani som de är. Jag vill ha Jesufödelses helighet oantastad, ofärgad och opseudobarnslifierad - för att då har den fortfarande möjligheten att beröra. Möjligheten att sända ut en stråle av sann själsdjup och kristen mystik. Jag vill inte känna att jag bottnar i min törst efter helighet i kyrkan under julottan - för att någon välmenande präst har köpt den sekulära idén att barn inte begriper sig på helighet och behöver därför inte bjudas på någon heller - och köper sekulära Sveriges begreppsvärld i form av snack om "JESUSBARNET".
Jo, ord är viktiga. Ord spelar roll.
Ingen kallar dig för Pellemannen. Eller Lisakvinnan. Ingen skulle heller drömma om att komma hem till dig och måla om ditt hus "med lite trevligare färger, såna som alla i allmänhet tycker om" för alla skulle förstå att du skulle känna dig högeligen kränkt, även förbannad.
När det kommer till att ta saker från bibeln utan respekt, att lösrycka dem från sitt sammanhang, tappar jag tålamodet helt. Det är från den sortens lösryckande, lånande, sönderklippande och klistrande som gemene man får sin "bibelkunskap" ifrån. De är därifrån som de där sanningarna som alla minsann "vet" och "kan" kommer ifrån.
"Men står det inte i bibeln att"?
"Men visst betyder det att"?