Varför måste världen besegras? Är inte världen skapad av Gud, skön och god? Särskilt en dag som denna: det är 25 grader varmt, sommarkjolen har åkt fram och bredvid mig har jag ett glas fredagsvin. Vadå besegeras? Skall inte världen njutas, tackas för och glädjas över?
Jo, det ska det. Farligt blir det vid det laget, som världen är allt som finns, och allt vi ser. För, i sådana fall kan allt tas ifrån oss och ryckas oss ur händerna. Den första kristna påsken vittnar om just detta: Jesu lärjungar hade fäst sin tro, sitt hopp och sin kärlek på det som vandrade fullt synligt, mitt framför näsan på dem. När detta synliga spikades upp på ett romerskt kors rasade följaktligen världen samman. Det som hade varit synligt lades i en grav att ruttna. Kvar fanns den bedövande sorgen. Världen hade visst inte räckt till. Den hade precis slitits ur händerna på lärjungarna.
Själv har jag varit med om detta ett par stycken gånger. Världskartan skrivs om. Det som nyss var att lita på, sant, helt och riktigt ligger nu i trasor vid mina fötter, och marken gungar. Det kommer den att fortsätta att göra, så länge jag fäster min trygghet och min tillit till världen.
Påsken vittnar om förmågan att se igenom, och rakt in i en annan verklighet. Under 40 frustrerande dagar kommer och går Jesus som han vill, med sin absolut fysiska kropp, den, som kan äta fisk, bryta bröd och går att petas på, in och ut från vår verklighet och vidare till en annan. Här nu, borta strax. Detta kurragömma är inte skapad på måfå, av en ung Gud som önskar att experimentera med sin nya, transfysiska kropp, utan en högst medveten handling, genomförd av en Gud som vill visa oss att det finns en verklighet bortom verkligheten. Så lär sig påskens vittnen, likt Stefanos, att stirra rakt igenom denna värld och in i en annan verklighet, där Kristus ansikte ständigt strålar sitt ljus.
Så kommer den stora frågan, från mästaren själv:
”älskar du mig mer än de andra gör?”
Det jakande svaret följs av en första önskan:
”För mina lamm på bete.”
Det är inte bara Petrus, utan du och jag, som skänks herdestaven. Lammen, de unga, är hungriga. För dem dit, där de kan få mätta sig. Var mera exakt är detta? Med tanke på att frågan var "älskar du mig", föreställer jag mig, att det är mitt hjärtas betesmarker som jag skall föra det unga lammet till. "Här, du ung i tron, skall du få beta: jag ger dig min sanning, min tro, mina betesmarker."
Sedan kommer frågan, en andra gång:
"älskar du mig?”
Återigen svarar vi jakande, och nu får vi oss fullvuxna får att valla:
”Var en herde för mina får.”
Var en, som går först. Var en, vars röst går att följa, i tillit. För andra gången har vi svarat ja, och nu får vi oss lite ansvar. Fullvuxna får.
Ytterligare en tredje gång kommer frågan. Men nu formas den efter våra tidigare svar:
"har du mig kär?”
Nu börjar vi tala med en mun. Herrens frågor speglar våra egna svar. Och en tredje gång kommer hans önskan:
”För mina får på bete."
Nu är vi betesmarker för de fullvuxna fåren. Som leran i krukmakarens händer, låter vi oss formas mjukt, av dialogen med Herren. Att älska Gud är att hålla hans bud, att hålla hans bud är att låta oss formas, som mjuk lera i hans händer.
Påsken vittnar om två verkligheter, som vilar bredvid varandra, nära, som två älskande.
Vem kan besegra världen, förutom den som tror att Jesus är Guds son?