From Egypt I did call him to be my son
For it was I who taught Ephraim to walk,
And I who picked him up in my arms (Hos 11)
Vandringen mot Påsk börjar med Israeliternas uttåg från Egypten.
Egypten då, var den civiliserade världen. Här fanns universiteten, kunskapen, skönheten. Stora städer som kunde förbruka en människa i njutningarnas sus och dus tills hjärtat var dött och bara skalet återstod. De senaste populära melodierna klingande fram längs Memphis gator från glädjehusen och, då som nu, kunde en välbärgad man köpa sig allt som pengar kan ge. Silkeskuddar, vackra kläder, smink till damerna, utsökta maträtter, vackra slavar vars hud glittrade av välsmorda oljor, ett skuggigt hus precis vid floden med välfyllda vattenkrukor som doftade av anis och mynta, mjuka handdukar att torka ansiktet med och till kvällen kanske en teaterföreställning i goda vänners sällskap?
Gudar fanns det gott om. De hette alla saker sådana som Amun Ra - solens och vindens Gud. Hathor - glädjens gudinna, Bastet - kattgudinnan, hemmet och hemligheternas Gudinna. Maat, en bevingad kvinna: ordningens, rättvisans, den kosmiska harmonins Gudom. Samtliga Gudar bär namn som går att begripa sig på och definitivt vidröra. Substantiv, helt enkelt. Men det greppbara har en tendens att bli vardag, och vardag berör inget dött hjärta. Åh Memphis, Memphis, du är sjuk. Hur ofta har jag inte velat att kalla till dig en mästerkirurg för att bota din dödhet, men du vill inte.
"Va? En gång till?" "Jag är den jag är"?!
Mose Gud är inte stillastående dött vatten. Mose Gud är förändring. Rörelse. Tillblivande. Mose Gud visar sig i rörlig, föränderlig eld. Mose Gud är ett verb.
Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. (Hes 36:26)
Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. (Jer 31:33)
Hjärtoperationer är, även under de bästa omständigheter, riskabla saker. Ibland är det till och med så illa, att en donator krävs. Och det är just detta som beskrivs här ovan. Det räcker inte med att operera in en pacemaker. Nej, vi pratar om hjärttransplantation. Stenhjärtat skall bort. Det skall ut ur kroppen. Och ett nytt hjärta skall planteras in.
Nu är det ju så med hjärttransplantationer att förutsättningarna är att någon måste dö. Det går inte annars. Och donator-hjärtat måste vara av en bättre kvalité än det som skall bytas ut, det är alldeles givet. Mänskligheten är sjuk. Diagnosen lyder: stenhjärta. Detta måste skyndsamt bytas ut, eller också dör patienten. Varifrån och hur skall nu hela mänskligheten få en donator? Vi pratar här nu om myriader av hjärtan, som alla måste åtgärdas, en och en.
Guds lösning är skandalös. Han river ut sitt eget hjärta, ur sitt eget bröst, och planterar in den hos oss.
Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. (1 Mos 22:12)
Lägg ner kniven, Abraham. Mäster-kirurgen tar över istället.
Mästerligt, mästerligt orkestrerad är den trinitariska dansen:
Faden lägger skapelsen i Sonens händer. (Joh 13:3) Sonen placerar sin tillit på Fadern, och lägger sitt liv tillbaka i Hans händer. (Luk 23:46) Och när så Sonen andas ut sitt sista andetag över världen, när hans hjärta genomborras, sker något nytt i skapelsen. Våra namn nedtecknas i den Korsfästas Händer, i vilka Fadern har lagt hela skapelsen.
I påsknattens mörka mylla sås nya hjärtformade frön. Som poeten William Blake säger:
and when thy heart began to beat
what dread hand & what dread feet?
Juda lejon stiger ut ur sin mausoleum i påskmorgonens strålglans. Inte längre något slaktat lamm:
When the stars threw down their spears,
And water’d heaven with their tears,
Did he smile his work to see?
Did he who made the Lamb make thee?
Operationen lyckades. Transplantationen är nu genomförd. De hjärtformade fröerna växer och susar i den kristna skogen av hjärtan, eller som Paulus säger på Areopagen, något senare, för sin Atenska åhörare:
Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. (Apg 17:28)
Sådan ser lösningen ut: alla vi, tillsammans, i Honom: Gud tar på sig att såra sig själv, att riva ut en del av tre-enigheten från the Godhead. Gud tar på sig att för ett ögonblick vara ofullkomnad, mindre än, genom att offra sig själv, och i det ofullkomnade, i det ofullständiga blir Gud fullständig.
I Honom, ett gemensamt hjärta. Ljus av ljus, Sann Gud av Sann Gud.
Så är vi,fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. (Paulus, första århundradet)
Låt firandet börja.