Dagen hade väl varit ungefär som de brukar; vi hade suttit i smågrupper och diskuterat elevenkäter. Sedan hade vi, i storgrupp, diskuterat vad smågrupperna hade kommit fram till. Det var precis dags att avsluta dagen med ett rejält lejongapsgäsp, när en kollega till mig sade något som faktiskt fick mig att haja till:
"Nu har vi väl ändå haft den här diskussionen i 16 år. Vad har förändrats?" Mitt eget syrliga svar "jomen vi har lämnat diskussionen om cepsar och gått över till att prata mobiltelefoner" blev den sista, genomträngande alarmklockssignalen, som fick något i mig att masa sig upp på fötterna. Det var här det viktiga mötet började.
Det är ju faktiskt sant, tänkte jag. Vi har diskuterat samma frågor rakt igenom hela min lärarkarriär. Utan några större synska förmågor insåg jag att jag nu faktiskt kunde se ett år in i framtiden: nästa år; samma enkät, samma diskussion, samma slutsatser, samma huvudskakningar och samma halvtrötta slag på bröstet: "siffrorna ser ju ändå inte särskilt illa ut. Vi är rätt så bra ändå." Och så fortsätter vi. Delar ut enkäter. Jämför siffror. Småpratar om förändring. Tar lite fika. Pratar om det i arbetslaget. Gör ett projekt. Och sedan går vi nöjt tillbaka till samma undervisning som vi alltid har bedrivit. För - mig är det ju ingen fel på. Det är de där andra som får ändra på sin trötta undervisning, som får sluta prata maktspråk med eleverna, som får sluta kränka dem, jag har mitt på det torra. Nu tar vi och böjer lite verb, alla glada!
Jag lever i två världar. Här, på fiskarbloggen, har jag mitt jätteprivata, kristna liv. På "mrsbilling"- bloggen lever jag mitt officiella, neutrala, wellpaps-smakande liv. Den, som inte får stöta sig med någon eller något, som inte får utmana, som inte får ifrågasätta. Lärarjobbet. Jobbet. Det där som jag sysselsätter mig med från åtta på morgonen till någon gång på eftermiddagen, när hämtning, matlagning, tvätt och disk tar över. Och så rullar det på.
Jag förstår separationens nödvändighet: skolan ska vara en neutral institution, som mest smakar wellpapp. Hit hör inte vare sig politiska åsikter eller religiöst krängande av sanningar. Så jag hukar mig. Gör som alla andra. Kristen får jag vara mellan tvätten och disken, och så på söndagarna, så klart.
Jag har redan konstaterat att församlingslivet är dött. Några levande församlingar finns inte, kan inte finnas eftersom det kristna livet hör just privatlivet till; något att stillsamt meditera över mellan tvätten och disken. Håll ditt samvete till dig själv, människa, har vi precis sagt till den kristna barnmorska som inte vill genomföra abort. Och jag förstår resonemanget. Vad händer med samhället om alla skall ta med sig sina övertygelser till jobbet? Om den muslimska servitrisen inte kan befatta sig med spritservering och ifall den judiska läkaren inte kan ha jour när det är Sabbat? Jo då, jag förstår nödvändigheten av ett storsamhälle som inte smakar eller luktar något särskilt. Samtidigt åstadkommer separationen en del problem: vad händer - vad kan hända - med våra jobb när vi inte får brinna med de lågor som just väcker våra privata, mest innerliga jag? Måste jobbet vara zombie-zonen, ett nödvändigt måste där inget på riktigt viktigt kan hända eftersom det som är viktigt för mig, för dig, måste förvisas från våra liv till fritiden - vilket i de flesta småbarnsfamiljer innebär ingen-tiden?
Mötet, som skedde och så ruskade om mig, skedde i bilen, på väg hem. En sammanfogning måste ske. Jag måste hitta en väg. Om jag menar allvar med min lärjungeskap måste jag hitta en väg, ett sätt som tillåter mig att vara kristen även på jobbet. Jag pratar om inget mindre än en sammanfogning av det som inte får sammanfogas - min kristna blogg med lärarbloggen - fast inte ute på nätet, utan i mig. Mina två halvor måste få mark att mötas på. Mark, som äger någon kvalité. Den kvalitésmarken är mina bästa timmar, mina mest vakna timmar.
Var ljuset, viskar Jesus och påminner mig om vad som verkligen står på spel:
Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. (Matt 6:22)
Väl hemma satte jag mig ner för att skapa två listor:
Vad måste jag undervisa?
Läsförståelse. Hörförståelse. Skriftlig engelska. Muntlig engelska. Inom ramarna av dessa allt möjligt från studieteknik till ren realia.
Vad vill jag undervisa?
Det jag ser att eleverna behöver ha! Verktyg för fungerande kommunikation. Tolerans.Tålamod. Respekt. Aktivt lyssnande. Mod. Förmågan att kritiskt granska vad vi släpper in i hjärtat. Non violent communication.
Visst ger läroplanen utrymme för allt detta. Den till och med uppmuntrar till det - genom att se till att samtliga ämnen skall i någon mån syssla med sociala värderingar och argumentation. Men jag måste sluta tänka "temavecka" och "påsktema" eller "jultema" och istället börja tänka att detta är det jag i själva verket undervisar - jag måste kasta min terminsplanering på huvudet och börja leta efter material som sysselsätter eleverna med just precis det här som rena självklarheter - och se läs- och hörförståelse och allt det där andra som verktyg genom vilka vi studerar det faktiska ämnet för dagen: att vara människa. Undervisningsspråket bara råkar vara engelska... Hur skulle min terminsplanering se ut - hur skulle min plan för vad som skall undervisas för de olika årskurserna se ut om agendat var att lära ut "respektfull kommunikation" istället för engelska?
Denna plötsliga attack av synskhet visar mig med kuslig tydlighet vad som står på spel. Om jag inte lyckas med det här - om jag inte lyckas med att vara lampan genom vilken kristi ljus får fladdra sin förändringens dans - då kommer jag att hitta mig själv om ett år med ytterligare en tekopp i handen på ytterligare en studiedag där vi diskuterar samma enkätsvar som förra året, stirrar på samma siffror och samma attityder, föreslår samma lösningar med samma trötthet i rösten.
En människas undervisning rår jag på. En människas livsinställning till "jobbet" influerar jag.
Vägled mig, Kristus. Visa mig var det finns arbetsmaterial som jag kan använda, material som inspirerar, och som andas och doftar dig. Gå före. Jag följer.