Kung Salomo var känd för sin vishet. I citatet här ovan betraktar han planeten jorden från ett utifrån-perspektiv; han ser på människorna som de myror vi är i det kosmologiska alltet, och kommer fram till att ur Guds perspektiv borde vi verkligen inte vara någonting att yvas över.
På youtube kan man se videos där planet-storlekar jämförs och sedan andra himlakroppar; i jämförelse med vår egen sol är vi som myror och sedan tar vi de i sanning stora himlakropparna, som får vår sol att se ut som en fluglämning på kartan... vi är ingenting. Det är knappt vi existerar, i skala.
Vem är då jag, Herre, min Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? (2 Sam 7:18)
Det kan man verkligen undra. Och hur mycket ödmjukhet krävs det av Gud att födas som en myra bland andra myror?
Gud har verkligen tålamod med oss. Han visar oss barmhärtighet, och springer med oss, i våra pyttesmå-myrliv där den ena tallbarren som skall släpas till stacken ser exakt likadan ut som den förra och förr-förra, och där går han, vid vår sida och släpar med oss. Han som har skapat Antares och Betelgeuse i bilden här ovan intresserar sig för mitt tallbarrs-släpande. Obegripligt. Obegripligt. Eller... nåd? Kärlek så oändligt stor att jag inte har några medel genom vilka jag skulle kunna ta in och förstå.
Perspektiv. Vad är viktigt? Vad är intressant? Är det mello-chockarna, i år nu igen, är det verkligen viktigt och intressant hur mycket hår grannen har under sina armar och hur villigt hon exponerar det? Vad är viktigt? Med ett skratt vänder Paulus ryggen till myrvärldens gap och skrik om att störst är bäst, mäktigast och vackrast, och konstaterar att;
För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus (fil 3:8)
Den som är i sanning liten vill och har verkligen ett behov av att vara stor, stark och mäktig. Det är helt enkelt ett sätt att fly undan den egna litenheten, och alltings mäktiga skala. Vi är, i skala, inte stora. Inte starka. Inte mäktiga. Vi är, i skala absolut ingenting. Men i Guds verklighet är det inte det största, vackraste och högljuddaste, som är det intressanta. Såpas mycket är uppenbart. Och hur svårt är det, att se på myrvärldens kiv, stön, stånk och käbblande som det det är, när morgonen väl har grytt? Hur svårt är det att resa sig upp från soptippen och gå, följa solen? Kanske inte så svårt. Kanske inte så omöjligt;
jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus (Fil 3:13-14)
Som ett barn efter en lång natts orolig sömn och tunga drömmar vaknar han, vår Saul av Tarsus, och inser att Gud har döpt honom i ljus. Med ett nytt namn går han in i en ny, mer sann, mer solid verklighet. Det andra skakas av som irriterande spindelväv. Jag anar hans leende, när han senare, i Romarbrevet, skriver det sannaste som någonsin sagts om just perspektiv:
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:2)
Det är ren nåd, som möjliggör för oss små myror i universum att stå som centrum för Guds kärlek och uppmärksamhet. Det är ren nåd som möjliggör för oss att få en glimt av Guds viktighets-skala. Inte det högljuddaste. Inte det mäktigaste. Inte det färggrannaste. Han går förbi våra palats, och söker sig till ett ökenfolk, som ingenting har och som ingenting är. Dem söker han upp. Tullindrivare. Lama. Lytta. Spetälska. Kvinnor med tvivelaktigt rykte. De andra, de får gärna söka sig till honom, som farisén Nikodemos, som kommer försiktigt, under nattens timmar, inte öppet, i solljus. Men det är inte efter dem han jagar. Det är inte dem han söker upp. Han går rakt förbi mello-sus-och-duset, och söker upp dem som ingen makt har. Dem, som inget är. De som vare sig syns eller hörs. Samhällets myror, som inte äger tusentals facebook-följare, som inte har någon kilometerlång twitter-svans, han söker upp dem som lever helt vanliga, gråa vardagsliv.
Världen skriker till oss att vi skall följa våra drömmar, hitta drömjobbet, drömlivet, skapa drömkroppen och drömförhållandet. Allting mindre än så är ett enda stort, fett misslyckande. Kan du inte livnära dig på det som du brinner för är du Mindre Än den som faktiskt gör det, och är du inte hundra procent lycklig hela jädra tiden, då är det något som är fel, förstår du. Då lever du ju inte Drömmen. Banta! Eller nej, förresten, banta inte, men gör om dieten! Uteslut! Lägg till! Dra ifrån! Balansera! Låt bli! Säg upp dig, i protest med 30 kolleger till och Skapa Rubriker för En Dag. Gift dig! Skilj dig! Skaffa! Bli av med! Jaga!
Kort sagt; anpassa dig efter denna världen, och dess lockton.
Eller inte. Den stilla tjänsten, som inte är högljudd, inte skapar rubriker, inte smakar något särskilt alla gånger, den som är lite grå och nopprig och intet-sägande, det stilla livet, som fortgår med ökensanden knastrande mellan tänderna, det är väl inget att ha? Det är väl ändå ett misslyckande?
Och ändå är det just där han hittar oss. Mitt i det stilla, tysta, vanliga.
"Många som är sist, skall bli först, och många som är först, skall bli sist."
Matteus 19:30.
Typiskt Honom.