Batter my heart, three-person'd God, for you
As yet but knock, breathe, shine
på svenska skulle det kunna låta så här:
ta dig an mitt hjärta med storm, du Gud med dina tre ansikten,
för som det är nu knackar du endast, viskar endast, endast försiktigt söker belysa...
Poeten önskar att Gud skall ta tag i hans hjärta med ett så stadigt grepp att han inte sedan längre kan lösgöra sig:
I, like an usurp'd town to another due,
Labor to admit you, but oh, to no end;
Reason, your viceroy in me, me should defend,
But is captiv'd, and proves weak or untrue.
Som en belägrad stad, någon annans tillhörighet,
bemödar jag mig för att erkänna dig, men ah, det går inget vidare...
Förnuft, din ställföreträdare inom mig, borde försvara mig,
men har blivit tagen till fånga, och är svag eller full av svek
Stackars poet. Det är verkligen inte lätt att med förnuftet kunna ta emot Kristus, alla gånger. Och så här kunde det ju låta, mellan Kristus, det levande ordet, och den absolut ingenting begripande omvärlden, någon väldigt vanlig måndag:
Kristus:
Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. (Joh 6:51-52)
Och hur slutar nu denna lilla mästerverk i lektionskonst?
Eleverna: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" /Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. (Joh 6: 60/66)
"Batter my heart, three person'd God..."
"de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er" (Matt 7:6)
Igår blev jag påmind om detta, på ett mycket påtagligt vis. Gång efter gång har jag erbjudit en person i min närhet något som hen inte har någon som helst förmåga att ta emot eller uppskatta: information genom det talade ordet. Och mycket riktigt; det är kusligt att se hur detta resulterar, varje gång, utan några undantag, i just det som Jesus beskriver ovan: mina ord blir trampade på och sedan vänder sig personen i vild frustration mot mig och sliter mig sönder och samman. Jag erbjuder något som är för mig värdefullt till en person som inte äger förmågan att ta emot. Konflikten är ett faktum. Vem skall bryta mönstret? Vem äger ansvaret att se och ändra på? Är det hundens fel om han inte klarar av att gå på två ben dagarna i ända, på min önskan och befallning, och sedan i vild frustration biter mig i handen? Är det grisens fel om han i sin hunger inte klarar av att uppskatta en vacker pärla när han hade hoppats på mat, och i ilska och irritation kastar sig på mig och sliter mig sönder och samman?
Det låter för mig som om pedagogen, rabbin Jesus har först gått igenom scenariot i Johannesevangeliet innan han kommer till lektion två, i Matteusevangeliet. Observera att den andra lektionen börjar med en varning om att inte döma:
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. (Matt 7:1-2)
Vi skall inte stirra oss blinda på broderns fel, och tro oss själva fläckfria och perfekta, men sedan går han vidare med att säga att å andra sidan skall vi inte heller ge det som är heligt för oss till någon som inte äger någon förmåga att uppskatta det för oss heliga. Detta är inte att döma, detta är inte att förakta. Detta är att visa kärlek och respekt. Jag undrar om han har sina tankar i lektion ett, där han i sin iver erbjöd eleverna mer än de kunde klara?
Hur slutar nu denna lektion två?
Jo...
När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning (Matt 7:28)
och..
När han gick ner från berget följde stora folkskaror med honom (Matt 8:1)
Pedagogen har lärt sig sin läxa. Nu är eleverna med honom. Visserligen är det fortfarande stark mat han erbjuder, de känner sig överväldigade, men det är en stor skillnad på att känna sig överväldigad och känna att något är outhärdligt. Den som känner det första följer sin lärare, möjligen förstummad och förundrad, den andra går irriterad ifrån.
Det är nu dags för mig att se att prototyp ett av min lektion kan förbättras. Min elev går ifrån mig i smärta och ilska, skakande på huvudet: "outhärdligt". På denna internationella vänskapsdag, den, som i Sverige tituleras alla hjärtans dag, är det nu dags för mig att sluta upp att begära tvåbent gång av en fyrbent varelse, det är dags för mig att sluta upp att göra det som inte fungerar och börja leta efter det som gör det.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr 4:12)
Detta är inte bara sant om Guds ord, misstänker jag, utan även våra ord kan vara skarpa, tveeggade svärd som känns outhärdliga, för dem som inte har förmågan att ta emot.
Se oförmågan. Sluta begära det omöjliga. Leta efter möjligheten istället.
Suck. Nå, Jesus, ge hit lektionsplaneringen, så skall jag se vad jag kan göra om och förbättra.