På sistone har en tanke gnagt på mig - inte jag på tanken, utan tanken på mig - som om jag vore en gammal seg skorpa; tänk om... Tänk om jag skulle starta en blogg där jag behandlar alla dessa tankar och böcker och föreläsningar med tema "kristen" som snurrar stillsamt runt mig i min vardag. Tänk om...
Lite skrämd känner jag mig. Kommer jag att hinna? Orka? Finns det något intresse hos omvärlden?
Länge har jag brottats med dessa tankar. Alldeles självklart är det inte. Jag har barn med särskilda behov och dessa behov tar upp mycket av tiden, som jag roterar kring. Men om. Ändå. Ett andningshål i tillvaron som inte handlar om barnhabiliteringen, försäkringskassan, BUP, färdtaxi, skolan, handikappomsorgen, handikappanpassning, apoteket, vårdcentralen, läkemedelsverket, epilepsimottagningen, neurofysiologen och korttidsboendet. Ett ställe dit jag kan kika in en gång i veckan - och vara och tänka något annat.
Till slut växte sig ropet såpas starkt att jag började plocka lite tafatt i min nätverktygslåda.
Hur kände sig Petrus när han blev ombedd - efter en lång natts fiskande och tomma nät - att lägga ut sina nät en gång till?
Kanske ungefär som jag känner mig nu. Detta verkar inte särskilt klokt. Inte särskilt intelligent. Men Jeshua, jag hör dig långt där ute på havet och jag kommer nu. Fast jag inte kan vare sig fiska eller gå på vattnet. Jag kommer ändå.