När jag väl hade kommit så långt i mitt eget känsloarbete öppnade jag trevande munnen och började kommunicera. Den gången valde jag att kommunicera med min medmänniskas känsla istället för de ord som hen klädde den i. Vi redde ut det. Jag pustade ut och återgick till mina vardagliga vardagssysslor. Efter ett tag märkte jag dock att det fanns en ledsenhet kvar i mig och inte så lite ilska; jag hade bemött min medmänniskas känslor – men vad hade jag gjort med mina egna? Hade jag alls kommunicerat om dem?
Väl hemma fortsatte gnagandet. Vad menar Jesus egentligen med att vända andra kinden till? Är det meningen att vi skall bli dörrmattor som alla som känner för det kan torka sina fötter på? Nu började även skammen göra sig gällande – hade jag, i min iver att bemöta min bekantings känslor istället för de hårda orden, reducerat mig till en äcklig disktrasa? Illa till mods vände jag mig till bibeln. Jag vände mig inåt och ställde frågan till min Gudsröst - vad borde jag ha gjort? Borde jag ha handlat annorlunda?
Min Gud svarade mig genom att skicka till mig ordspråksbokens 20:e kapitel och 3:e vers:
Heder åt den som undviker strid,
det är bara dårar som börjar gräl.
Lättnaden slog emot mig i långa, milda vågor. Ingen dörrmatta! Utan en hedrad dotter av den store kungen. Stolt som en tupp struttade jag vidare genom eftermiddagen, mot kvällen. Tänk vad jag kan! Det är ju ingen hejd på smarthetsfaktorn här!
Senare på kvällen, strax innan sömnen tog mig, slog en annan, mörkare versrad från Efesierbrevet sina klor i mig:
but against principalities and powers,
against the dark rulers of this world,
against spiritual wickedness,
in dark, high places (Ef 6:12)
Dörrmatta? Skakad ligger jag i sängen och stirrar stint ut i mörkret. Och någonstans inuti hittar jag den andra stämman, den som har legat där och väntat på att jag skall begära befrielse. Knäböja inför friden, som alltid erbjuds mig. Och nu rinner de bekanta orden över mig, som läkande, vilsam balsam:
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud…
Ja, dagen efter en strid känner jag mig öm och mörbultad. Det värker lite här och var. Ett par nya ärr har uppenbarat sig, fortfarande röda och ilskna. Men jag vann min strid. Min medmänniska är fri. Lösgjord från sina bojor för att vandra vidare.
Jag anar ett leende, från köksbordshållet.
Bära varandras bördor, visst var det så?