Johannes av Korset beskriver själens längtan efter Gud som en vandring genom tre stadier av mörker, som han väljer att kalla natt. Alla som har läst de första åtta stanzan i hans dikt om detta, say "arrr"! För resten av oss, här kommer en påminnelse:
1. On a dark night, Kindled in love with yearnings -- oh, happy chance! I went forth without being observed, My house being now at rest.
2. In darkness and secure, By the secret ladder, disguised -- oh, happy chance! In darkness and in concealment, My house being now at rest.
3. In the happy night, In secret, when none saw me, Nor I beheld aught, Without light or guide, save that which burned in my heart.
4. This light guided me More surely than the light of noonday, To the place where he (well I knew who!) was awaiting me A place where none appeared.
Jag skulle vilja stanna här, ett ögonblick. Vad är det Johannes beskriver här?
Eftersom Paulus kallar våra kroppar för "levande tempel", i vilken den Heliga Ande önskar bo i, tänker jag mig att det hus som Johannes väljer att lämna, när den äntligen tystnat, är hans egen kropp. Eftersom jag läst hans egna förklaringar till dessa stanzas vet jag, att han inte menar att han bokstavligen lämnar sin kropp. Detta är en metafor som handlar om att lämna de kroppsliga begären bakom sig. Det är i detta tillstånd som hans hus nu har stillat sig. Allt är lugnt.
"without being observed". Johannes går in i sitt mörker utan några påhejande vittnen. Här blir jag påmind om alla de ställen där Jesus tydligt önskar att det vi disciplinerar oss med inte skall vara synligt för alla: "gå in på din kammare och be", blås inte i trumpeter och basuner när ni skall ge", "smörj huvudet och tvätta ansiktet när du fastar". Den Fader som ser oss i hemlighet kommer att belöna oss, menar han.
Så menar även Johannes; pilgrimen skall begå sin vandring ensam, i ett mörker, utan sina sinnens hjälp, eller kanske, utan att störas av sina sinnen. Han klättrar uppåt, längs en stege, och hans enda ledsagande ljus är det som kommer inifrån. Det är hjärtat som är hans ledstjärna och kompass. I denna mörka ensamhet hittar han sin Herde, på ett ställe där ingen annan verkar vara: "a place where none appeared".
Jag tycker det är intressant detta, hur den Heliga Ande kan beskriva samma sak för vilt olika människor, och få dem att uttrycka samma längtan eller erfarenhet, med ungefär samma bildspråk. Titta bara på vad jag själv skrev för lite dryg ett år sedan:
Guden kurrar i mörkret.
Hans lockrop tonar precis bakom mitt fönster, manar ut i det svarta.
Snabbt flyr han, i tystnad och kyla. Kvar dröjer lätta vingslag.
Kvar dröjer jag, blind.
I mörkret andas allting nära.
Ropa igen, älskade! Ropa, ge mig riktning, å Gud!
Hans unga röst ekar i den taggiga skogen, bland förvildade stigar.
Dit vill han mig locka.
Hit ville han ha mig, till tagg, klo och tand.
Människornas ljus bakom mig skränar om trygghet och räddning.
Kvar står jag.
Guden kurrar i mörkret.
Spinner sakta, på höga, hemliga grenar.
Men mitt hjärta skakar. Den tror sig inte kunna eller våga. Ändå är det redan skymning. Johannes ger mig tröst och mod:
Oh, night that guided me, Oh, night more lovely than the dawn, Oh, night that joined Beloved with lover, Lover transformed in the Beloved!
Upon my flowery breast, Kept wholly for himself alone, There he stayed sleeping, and I caressed him, And the fanning of the cedars made a breeze.
The breeze blew from the turret As I parted his locks; With his gentle hand he wounded my neck And caused all my senses to be suspended.
I remained, lost in oblivion; My face I reclined on the Beloved. All ceased and I abandoned myself, Leaving my cares forgotten among the lilies.
I hjärtat, så förstår jag det, hittas den slumrande Guden. När templet bebos och Guden vaknar, när den Älskade och Ålskaren hittar varandra då försvinner sinnenas blindhet, då gryr morgonen, då vaknar våren, och knopparna sticker upp från den blinda och döva marken. Det ensamma vetekornet växer uppåt, i sitt mörker, tills den slår igenom från svarthet till ljus. Återuppståndelsen tycks alltid ske i morgonljus.