Nej. Den här bloggposten skall inte handla om ifall vi nu har gått in i "den sista tiden." I samtliga generationer efter Kristus har det funnits människor, som har sett på tidens tecken och hävdat att nu är det dags. Vi lever i den sista tiden. Jag har ingen aning om ifall vi gör det eller inte - och det är inte heller det som intresserar mig idag. Nej - dagens bloggpost skall helt enkelt handla om hyfs.
Jag var på vårdcentralen tillsammans med mina båda flickor. Minstingens magont skulle nu redas ut, en gång för alla. Jag hade emblaplåstrat dottern i en timme, och nu var det dags för blodprov. Utanför labbet fanns inga andra. Jag tog av oss våra jackor, och eftersom det inte fanns någonstans att hänga dem placerade jag dem i en hög på varandra över soffans ena armstöd. Sedan gick vi in på labbet och blodprov togs. Det var dramatiskt, och ackompanjerat och mycket tårar och gråt. När vi kom ut därifrån skulle vi även ta urinprov. Jag slängde en blick på våra jackor. Det fanns fortfarande ingen annan där. Utanför labbet fanns två toaletter. Den stora, handikapp-toaletten och den lilla, en-manstoan. Eftersom jag skulle hjälpa en sexåring ta urinprov, och eftersom jag visste att även min stora tös som har högfungerande autism, skulle följa med mig vart jag än gick, valde jag handikapptoaletten. Vi var där inne en stund, men sexåringar kissar inte på befallning, så vi fick lämna toaletten, med oförrättat ärende. När vi nu kommer ut ser jag ur ögonvrån att en äldre herre också har infunnit sig till väntrummet. Han sitter en bit bort. Jag bökar på oss våra jackor, hjälper minstingen med dragkedjan då hon fortfarande är lite stel i armvecken efter bedövningen av embla. Och så tar vi ett par steg i riktning mot korridoren. Då ropar den äldre herren ilsket efter oss:
"Hallå! Har ni svängdörrar hemma hos er eller?!" Varpå han stänger toalettdörren efter oss.
I sådana här lägen blir jag alltid lika chockad som om någon faktiskt skulle ha slagit mig. Jag hasplar ur mig ett:
"Nej, det har vi inte. Men jag hade två barn med mig så jag antar att jag glömde." Han svarar inte, tittar inte heller på mig. Jag vänder mig om igen för att gå. I rena ilskan, säger jag sedan med hög röst: "Men man KAN ju vara lite trevlig när man talar med människor."
Och jag tycker fortfarande det. Inte i mina vildaste fantasier skulle jag - för att inte tala om det riktiga, levande livet - påbörja någon kommunikation med en vilt främmande människa i en snäsig, irritabel, aggressiv ton. Det finns inte med på världskartan. Om jag skulle så stört mig över en öppen toalettdörr, och om jag inte kan förstå att en mamma med två små barn på vårdcentralen antagligen har något annat att tänka på än ifall hon stängde dörren efter sig, så kan jag - i brist på vänligt tilltal - kosta på mig ett neutralt: "Hallå - ni glömde stänga toalettdörren."
Det är så jag tänkte igår, och det är så jag tänker idag. Men det skaver i mig. Fortfarande. I bön tar jag upp saken med Jesus. "Ta bort skavet! Bekräfta mig! Trösta mig! Tala om för mig att jag tänker alldeles rätt - att vi lever i onda tider och här gäller det som kristen att med högburet huvud klamra sig fast vid dig!" Leende kommer han till min undsättning. Men han gör inte alls det jag ber honom om. Mjukt med bestämt lossar han på mitt krampaktiga grepp om honom - och leder mig till ett oväntat annat ställe. Tillbaka till den gamle mannen.
Här kommer han. Han skall ta prov på labbet för något. Jag vet inte om han har ont, om han är nervös, eller om han är deppig för att han inte mår bra. Det enda jag med säkerhet kan veta är att något felas honom. Annars skulle han inte vara där, på vårdcentralen. Nu kommer han till väntrummet. Där står två soffor, ett par stolar och ett bord. Han ser att någon ohyfsad människa har visst slängt sin och barnens jackor över armstödet på ena soffan. Nu börjar han mulna. Att folk inte kan uppföra sig! Att de inte har någon hyfs numera! Lägga jackorna så där slarvigt över ryggstödet! Han skakar på huvudet, och sätter sig ner för att vänta på sin tur. Nu öppnas dörren till labbet. Ut kommer en mamma med två flickor. Och in på handikapptoaletten skall de, naturligtvis. Det vore väl en sak ifall någon av töserna var så liten att de behöver ha hjälp på toaletten, men att bedöma av storleken på de här båda har de båda lämnat den åldern. Han blir ännu surare. Strax kommer mamman ut från toaletten. Och dörren lämnar de öppen efter sig, självklart. Nu står hon också där och hjälper den mindre flickan med jackan - såna stora barn skall väl klara av att klä på sig själva! Dagens curlingföräldrar är minsann helt makalösa. In på handikapptoaletten skall man, med två stora barn - kan de inte vänta utanför och gå en i taget?! Jaha, nu skall de visst gå - och toalettdörren står fortfarande öppen! Nä nu jädrar tänker jag minsann säga till! Någon gräns för folks ohyfs får det faktiskt vara!
Och näpsig tillbaka - det är hon också, kärringen! Så jag ska stå här med mössan i handen och tilltala henne trevligt - hon som inte har vett att använda rätt toalett, som lämnar jackorna huller om buller utanför provtagningsrummet och som lämnar toadörrar öppna som om hon ägde hela stället?! Dagens ungdom! Ingen respekt för någonting!
Japp. Skulle inte förvåna mig om det var ungefär så som scenen utspelade sig - från hans perspektiv. HAN är inte någon oförskämd sur gubbe. Han fick bara nog. Det blev för mycket. Han har alltid varit noga med gemensamma regler och det är nu så att han STÖR sig på folk som parkerar i handikapprutan med ursäkten "jag skulle bara" (det gör förresten jag med) och folk som går in på handikapptoan oavsett hur många barn de har med sig. Någon måste säga till. Säga ifrån. Någon måste markera gränser för dagens unga, ohyfsade generation. Autism - det har han inte hört talas om. Emblaplåster vet han inte vad det är. När han var liten fick ungarna skrika lite hos doktorn, det dog de inte av.
Jag gillar inte alls bilden av mig som målas upp från hans perspektiv. Jag tänker på jackorna. De förhindrade ingen från att sitta i soffan, men det skulle inte förvåna mig om det var det första han lade märke till. Och han visste inte varför vi alla tre troppade in på handikapptoan - han såg bara att vi gjorde det. Och inte lämnade jag dörren öppen med flit - det var bara det att jag hade fokus någon annan stans. Men det visste inte han. Det enda han såg och visste var att jag lämnade dörren öppen. I hans ögon framstår jag som rena gangstermamman - en sån där som tar plats och vräker ut sig.
Jag försöker granska gårdagen rättvist: är det sant? Är jag en sån där person som bara ser till sina egna och sina barns behov? Det talas väldigt mycket om att de generationerna som är uppvuxna med facebook, instagram, twitter, youtube och så vidare - att de växer upp i en väldigt mycket mer egocentrerad värld. Och visst, jag har inte växt upp med facebook - den kom in i bilden när jag var i 30-års åldern. Instagram och twitter - konton har jag inga. Men youtube använder jag. Har allt det här trubbat av mig på något vis? Bidrar jag - utan att ens se det - i det kallare samhällsklimatet som jag så stenhårt dömmer?
Har jag blivit så van vid att se saker ur mitt perspektiv, att beskriva min historia - för det är det vi gör på facebook varje dag - att jag inte längre är kapabel att se andras? Att sätta in sig i den "sura gubbens" skor var absolut inte roligt - men som kristen är det meningen att jag skall göra det - oavsett om jag gillar vad jag ser eller inte. När det gäller scenen igår tror jag inte att det är så enkelt att jag hade rätt och han som var otrevlig hade fel. Jag tror inte att vare sig hans eller mitt perspektiv innehåller den hundraprocentiga, obejktiva sanningen. Han kände inte till allt om min situation - och jag känner absolut inte till allt om hans. Jag ser saken ur mitt perspektiv: vi hade varit på vårdcentralen i nära på två timmar - jag hade ett nervöst och ledset barn som skulle in på labbet, och förutom henne hade jag den stora flickan, och hennes autism att ta hänsyn till. Där hade jag mitt fokus. Jag har ingen aning om var han hade sin.
Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt 7:3-5)
Samhället uppmuntrar oss att göra just detta; att se flisan i broderns öga - men våra egna bjälkar är alltid sanktifierade - då vi alltid känner till 100 % av vår egen historia i samtliga situationer som vi befinner oss i. Skvallerpressen, facebook, instagram, twitter - allt detta bygger mer och mer på den jag-centrerade berättelsen: hur många gånger har inte en indignerad mammas "inlägg på facebook" blivit viral - fått tusentals gillande huvudnickningar då hon, i likhet med mig igår - "skrivit ett öppet brev till X som minsann gjorde Y igår". Mer och mer av den media som vi ser i vårt dagliga flöde går ut på att peka ut - någon annan. Någon annan - en okänd främling - som betett sig ohyfsat åt medan stackars jag bara råkade... Och ju mer vi köper detta - att det är så världen ser ut - jag är i samtliga sammanhang det oskyldiga offret, då jag ser 100 % av min egen situation och min egen historia, medan den andra är alltid den skyldige - ju mer vi går med på att tänka så och beskriva världen ur våra jag-centrerade glasögon, desto mer börjar världen likna mitt citat från andra Timoteusbrevet där i början av dagens blogginlägg:
Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir
skrytsamma
högmodiga
fräcka
otacksamma
kärlekslösa
oförsonliga
fulla av förtal
obehärskade
våldsamma
främmande för allt gott
svekfulla
hänsynslösa
inbilska.
Tror jag att jag kan svära mig fri från den listan? Att jag är oskyldig, medan det alltid är den andra som är skyldig?
Att ta upp saken, saker som skaver, med Jesus är nyttigt. Stillsamt pekar han på en annan väg.
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. (Matt 7:1-2)
Finns det en annan väg, förutom det egocentrerade jag-berättandets? Ja, den finns. Det är den smala vägen, som Jesus pekar på. Den trånga porten, dit följandet av hans fotspår leder.
Skavandet är borta. Jag ser klart nu. Kristus i mig har låtit sitt ljus falla på gårdagen, och jag ser, i hans ljus, ytterligare en av mina egna aspekter, som han vill polera bort och sandpappra mjuk. Ja, det gör ont. Men det skulle göra mer ont att be honom låta bli.