Att vänta på Gud och låta honom handla enligt sina egna planer - nej-nej-nej, jag vill också vara med och hålla i ratten. Sen att jag uppenbarligen inte har körkort i ämnet "låt oss planera Päivis liv på bästa möjliga vis" hör tydligen inte hit.
Låt oss nu ta en tillbaka-blick på året som har varit - detta monsterår 2016 som alla så har gnällt på:
2016:
problem: går och känner mig allmänt frustrerad över att - hur jag än söker - så hittar jag ingen bibelstudiegrupp som skulle passa mig. De böcker som jag läser är helt enkelt inget att ta upp i en bibelstudiegrupp då alla alltid stirrar på mig som om jag vore ett ufo på besök. Börjar tröttna och härskna på både känslan av att ses som ett ufo samt ensamheten i att vara - ett ufo.
Päivis lösning:
"Jaja, jag får väl ge upp då - finns det inte så finns det inte - jag får väl studera vidare på egen hand eller så..." Ber.
Guds lösning:
Mirakel. Min församlingspräst - en påläst expert på N.T.Wrights teologi - erbjuder one-on-one samtal med honom en gång i veckan, då jag kan nördfråga honom om allt som jag läser. Hur lyxigt är inte det?
Problem: kylskåpet säger "nu dör jag" och gör sedan det också. Min bil säger: "jag behöver seriös hjälp och kärlek" och verkstaden säger "6000 kronor, tack och välkommen åter." Min mamma meddelar att min farbror precis har dött och att det kommer att bli begravning i Finland inom ett par veckor. Flygbolaget säger att en tur-och -retur-biljett på så här kort varsel kommer att ta död på vår månadsekonomi nu genast. Samtidigt ger min glasögon upp och jag börjar känna mig som Harry Potter som tejpar ihop bågarna med silvertejp. Nya glasögon? Jajamensan, Kungsmässan fixar - till det fabulösa priset av väldigt mycket pengar som jag inte har. Min man och jag tittar på varandra och undrar vem som skall gå över till att inmundiga vatten till middag - du eller jag? Typ.
Päivis lösning: panik i kubik. Det här går inte att lösa, vi har inte pengar till allt det här under samma månad, barnen kommer att dö svältdöden, och jag kommer att missa en älskad människas begravning samt köra i diket nästa gång som glasögonen trillar av näsan. Ber.
Guds lösning: mirakel. Maken får en jättesumma i bonus från jobbet och samtliga ekonomiska problem är snyggt och prydligt lösta. Päivi gör stora ögon.
Problem sedan flera år tillbaka:
har en människa i sonens omedelbara närhet som är en karikatyr på Ebenezer Scrooge i "the Christmas Carol" som hatar allt och alla - särskilt små handikappade barn. Denna människa är vare sig utbytbar, förflyttningsbar eller förhandlingsbar. Hen sitter där hen sitter och - hatar vidare.
Päivis lösning: att försöka undvika kontakt så mycket som möjligt samt att be för hen, då hen knappast kan må särledes bra med så mycket agg och hat ackumulerat i kroppen sedan flera år tillbaka... Ber och ber.
Guds lösning: mirakel. Gud flyttar på Jobbiga Människan som inte gick att flytta på, men inte förrän vi har fått en kontakt som åtminstone kan beskrivas som neutral. Päivi och maken skålar i champagne...
Problem: arbetsdatorn säger "knarrr" varje gång jag ens tittar på den. Första dagen på jobbet efter sommaruppehållet får den ett nervöst sammanbrott. En vecka senare slutar F-tangenten att fungera. Två veckor senare lägger ljudfunktionen av, lite stillsamt över en natt, utan att någon alls förolämpat maskinen, eller på annat vis burit sig olämpligt åt. "Att få en ny" finns inte på världskartan då detta är en arbetsdator, lånad från kommunen. Kommunens lösning på trasiga saker är att skicka dem på reparation, oavsett hur ofta tingesten begår planerat självmord.
Päivis lösning: att sucka, mest. Ber.
Guds lösning: mirakel. När jag lämnar in datorn till IT-ansvarig får jag en sprillans ny lånedator "medans min är på reparation". En vecka senare visar det sig att egentligen är det ingen alls som behöver ha datorn i ny-skick som jag fått utlånat, då den brukade tillhöra vår syslöjdslärare som nu är pensionerad. Jag får behålla datorn i nyskick, och min gamla pensioneras till lånedator när den kommer tillbaka från verkstaden...
Problem: sonen utvecklar vokala tics som under hösten blir bara värre och värre. Jag kontaktar habiliteringsläkaren som tycker att vi kan inledningsvis avvakta. Dock eskalerar problemet - och till slut börjar jag själv leta efter möjliga sätt att hjälpa gossesson. Hittar en musikterapi-form som jag sneglat på innan - rhytmic entreinment intervention - ett program som skräddarsyr ljudspår efter individuella behov. Att terapiformen är den enda inom musikterapi som det finns faktisk, klinisk dubbelblind, placebokontrollerad forskning på stör inte jättemycket. Hake: kostar väldigt mycket pengar. Väldigt, väldigt mycket pengar.
Päivis lösning: "Jag får väl lägga undan en 500-lapp i månaden så kanske jag har råd med det här lagom till - öh - nästa sommar..." Ber.
Guds lösning: mirakel. Jag får ta del av den retroaktiva, statliga löneförhöjningen som möjliggör att jag kan köpa in hjälpmedlet jag behöver ha per genast. Extra-bonus-mirakel: julrea - programmet erbjuds med 50% nedsättning på priset.
Med andra ord: jag borde redan fatta. Han HAR mitt bästa för ögonen. Han ser mina behov. Han har räknat mina hårstrån och han har koll på mina fallande sparvar. Men nä - när nästa problem ställer sig och grinar i hallen grips jag ändå av en brinnande lust att försöka själv först, med diverse sopborstar och innovativa svordomar.
Hur länge, Gud? Hur länge innan vi kan installera lite tacksamhet, tålamod och - tillit?
Jag avslutar dagens bloggpost med en bön för 2017:
Tack kära Gud för allt du har redan gjort i mitt liv så här långt. Kan du som nästa projekt installera lite vishet i mig. Vishet att lita på dig och din förmåga att hitta lösningar till alla mina till synes olösbara problem. I Kristi ljus, amen.