Gör tre sanna "vi" påståenden var. Till exempel "Vi är båda närvarande i det här rummet med känslan av..."
Då får väl jag börja:
1. Vi - min Gud och jag - är båda medvetna om att jag sitter och skriver dessa ord om oss just precis här, just precis nu.
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. (Ps 139: 1-3)
Dessa versrader i psaltaren beskriver Guds allomfattande närvaro. Samma psalm avslutas med dessa ord:
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139: 23-24)
Dessa ord påminner mig om att jag aldrig är ensam. Inte i någon stund, inte med någon tanke, situation eller handling.
2. Vi - min Gud och jag - gillar dessa tysta fredagar då jag har en möjlighet att ägna min uppmärksamhet åt bara Honom, åtminstone för en stund. Den engelska översättningen av psaltarpsalm 46 och dess kända versrader passar bäst här:
Be still, and know that I am God. (Ps 46: 10)
Jag kan inte begreppsmässigt veta något alls om Gud förrän jag stillar mig och stiger in i tystnaden. Mobiltelefonen tystnar. Larmet och rösterna från facebook sveps undan. Inga barn ropar på mig, vare sig egna eller andras. "Stilla dig människa och vet. Jag är Gud."
3. Vi - min Gud och jag - närmar oss varandra därför att båda tar medvetna steg emot varandra.
Närma er Gud, och han skall närma sig er. (Jak 4:8)
Jakob var Jesu broder. Om inte fullblods-bror, så åtminstone en mycket nära släkting. Dessa ord kommer från hans vetande, till oss: det första steget måste vara vårt. När vi tar ett första steg emot Gud skall även han ta ett steg emot oss.
Dessa tre "vi" uttalanden kommer först till mig när jag tänker på gemenskap mellan mig och Gud i ett "vi". Då är det hans tur. Vad väljer Gud för "vi" påståenden, när det gäller honom och mig?
Det första som kommer till mig är Jesu egna ord - där han, liksom för att understryka tyngden i det han säger en aning extra, använder sig av ett majestätiskt "vi" om sig själv:
1. Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. (Joh 3:11)
I detta första "vi" är inte jag inkluderad, även om orden är riktade till mig som läser.
Det Gud vet, förkunnar han. Det han har sett vittnar han om. Men jag tar inte emot. Är det så illa? Är det fortfarande så illa ställt med mig att jag väljer att falla in i gamla, destruktiva mönster istället för att lyssna till hans vishet? Jag tänker på inatt, då jag senast tappade tålamodet fullkomligen med den andra vuxna personen i familjen, han, som jag skall samarbeta med för att även barnens nattliga vardag skall funka. Jag ville inte, kunde inte, valde att inte lyssna på den mjukare stämman inom mig - istället körde jag en stor och tung ångvält över min man: gör din del av föräldraskapet! NU! OCH HÖR SEN!
Blev det bra? Resulterade min avhönsifiering av ovillig partner mitt i natten i något konstruktivt? Vettigt? Bra för det behövande barnet i fråga?
Jag tror vi alla vet svaret på det där. Eftersom himlen vägrade att falla i huvudet på Den Ovillige Maken gjorde en rasande fru det istället. Jag hör vad du säger, Gud. Jag vinner inget alls på nattliga halshuggningar. Jag skall lyssna på dig och din vishet istället. Vilket för mig till nästa vi-påstående:
2. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:27)
Här har vi pudelns kärna. Anledningen till att jag skall sluta upp att avhönsifiera, sluka hel, och hastigt halshugga; jag räcker inte till i ensamt majestät. Min Gud skapade mig som en avbild tillsammans med någon annan. Ensam avgör jag halva avbilden. Jag inte är hel ensam. Jag kan inte avspegla Gud med mindre än att jag gör det i samarbete med någon annan. Och detta för mig slutligen till vi-påstående nummer tre:
3. I will praise thee; for I am fearfully and wonderfully made: marvellous are thy works; and that my soul knoweth right well. (139:14)
Vi är alla skapade som underbart unika varelser. Alla. Gud, i sitt mångfacetterade varande, är så komplicerad att vartenda en av oss avspeglar en särskild aspekt av Honom. Utan mig och min man, utan dig som läser, är Guds avbild lite mindre komplett. Vi är alla hans avbilder.
Jag tackar dig för ditt sällskap denna förmiddag. Låt oss nu alla gå ut i världen och avspegla Honom som den största och bästa versionen av oss - i ett underbart, samarbetsfullt "vi".