Ur de stora djupen ropar jag till dig, åh Herre.
Den här veckan tema handlar om den kämpande tron. Och så är det ju, ibland kämpar tron, även om den har de allra mest övertygande argument mitt framför näsan. Ändå kommer tvivlet, särskilt i ensamhetens stunder: "Men... det här kan väl inte stämma ändå? Det är inte möjligt, det kan väl ändå inte vara så att lilla JAG har rätt?" Det som nyss var glasklart, egen upplevt och alldeles tydligt, blir suddigt och liksom grumlar ihop sig i kanterna, när ensamhetens tvivel kryper sig på. Att umgås med tvivel är som att vandra i en spegel-labyrint: ser jag på en gångbar väg, eller är det en spegelvägg? Någonstans på vägen börjar man känna sig aningen tokig. Vad är upp, vad är ner? Vad är sant, vad är falskt? Vänster och höger, avstånd och närhet, allting kränger i mörkret. Det enda sättet att ta sig fram är med en hand utsträckt framför sig, och ändå är det möjligt att stöta emot både väggar och dörrar.
Den i mörker utsträckta handen är just precis vad psalmisten beskriver, i psalm 130:
Ur djupen ropar jag till dig, åh Herre./
Jag väntar på dig, åh Herre,
jag väntar på dig med hela min själ,
jag sätter mitt hopp till ditt ord.
Jag väntar på Herren som väktaren väntar på gryningen,
mer troget än väktaren som väntar på morgonljuset. (Ps 130:1,5-6 min översättning efter den finska bibeln)
När allting känns upp-och-ner, när vänster och höger blandar ihop sig till en trasslig röra, och när tvivlen kring den ena hjärnans tanke-kapacitet och analysförmåga kommer smygande, då sträcker tvivlet ut handen raklång framför sig i mörkret. "Ur djupen ropar jag till dig, åh Herre."
Nyckelordet i psalm 130 verkar vara väntan. Tvivlet ropar, själen väntar. Hoppet önskar på Ordet, på Honom, det levande Ordet, som skapar ljus i mörker och kaos.
På Honom hoppas jag. Mot Honom sträcker sig handen i mörkret.
Troget väntade jag på Herren,
och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark,
mina steg gjorde han trygga.
Han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och känna helig bävan
och sätta sin lit till Herren. (Ps 40:2-4)