Jesus berättar om ett liknande fall, i ett av sina liknelser:
”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’” (Luk 13:6-9)
I den här liknelsen säger trädets ägare att han i tre år har letat efter frukt. Han har alltså återvänt, hoppfullt, år efter år, och gång efter gång till samma träd i förhoppningen, att den här gången kanske resultatet blir annorlunda.
Vid ett annat tillfälle säger Jesus även detta:
Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. (Matt 7:15-20)
"En man hade ett fikonträd i sin vingård..." Våra inre vingårdar och trädgårdar har många olika slags inneboende: en del är rent av parasitiska, och en del är nyttiga, goda träd. En falsk profet släpps in i trädgården, mild som ett lamm, och glatt ger vi den betesrättigheter. Så börjar den förse sig. Men efter ett tag märker vi att ångest och oro har blivit ständiga gäster i bröstet, och vad märkligt, lammet håller ett hårt grepp om sitt ull, ungefär som om den var rädd för att själv ge något: om vingårdsägaren kommer för nära med sin beskärarsax finns ju möjligheten att hon märker att lammskinnet sitter rätt så löst på fårets axlar, och under finns en gråare päls och färgton. Precis som päronträdet, ger lammet inte ifrån sig någon egen god frukt, och trädgården börjar se rätt så kal ut, efter allt idogt betande. Från ett tomt bord faller inga brödsmulor till de hungriga hundarna. Den fattigaste fattiga är den, som inget har att ge. Livet pulserar inte i trädet, och slutligen inte heller i marken, som ständigt livnär det ofruktsamma trädet. Och så tystnar trädgården.
Ja, i min finska översättning står det att Bartimaios får sin syn tillbaka. Han har alltså ägt synförmåga någon gång innan i livet, men mist den. Bartimaios vet vad han längtar efter. Han har en tidigare upplevelse av synförmåga. Vilken oerhörd lättnad det måste ha varit för honom, att vara botad från sin blindhet som gjorde honom fattig och oförmögen att ta hand om sig själv. Blindhet, i Bartimaios era, ledde till självklar fattigdom. Det kanske det gör för oss också: den blinda fadern ser inte vilket barn som kommer in i hans rum för att få hans välsignelse, är det den äldsta eller den yngsta? Precis som vargen i fårpäls, kan den yngre sonen stjäla det som hör den äldsta till, eftersom fadern inte ser klart. Det som verkar vara ett beskedligt lamm får sig porten öppnad och betesmarkerna, de andra lammen, öppnar sig obehindrade för vargen att sluka. Det är till slut, alltid beteendet som Jesus pekar på, som kännetecken för friskhet: vad är det för frukt, om någon, som den betande vargen förser trädgården med? I Jakobsbrevet finns en klar och tydlig fortsättning på denna liknelse:
Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. (Jak 1:14-15)
”Rabbouni, gör så att jag kan se igen.” (Mark 10:51)
Efter Jesu beröring kan jag sedan med klar blick återvända tillbaka till mitt ofruktsamma päronträd. Precis som mannen som ägde vingården, börjar jag tröttna på att se på ett träd som har rättigheterna till en plats i min trädgård, men som inte ger något eller producerar något. Otåligt börjar mina tankar bli mer och mer yxlika.
Jesus är trädgårdsmästaren, som ber om nåd för det ofruktsamma trädet. Han önskar en chans att gräva runt trädet och gödsla, för att ge det en sista chans. Under tiden ber han mig låta den stå kvar och dra näring från den goda jorden, i mitt trädgård.
Nåd, istället för rättvisa. Barmhärtighet, istället för yxa och eld. Motvilligt lyssnar jag på honom, och ger trädet ytterligare en tidsfrist. Från vår till sommar, och från sommar till höst och skördetid. Ta till dig Jesu omsorg, ofruktsamma träd. Ta till dig honom.