Många gånger har jag undrat hur livet i den där första trädgården faktiskt var. Hur mycket rikare och djupare livet måste ha varit i skapelsens början. Allt vi ser nu, oavsett om vi ser på människor, djur eller plantor, är enbart ekon av det som de ursprungligen skapades till. Mer och mer tror jag, att sanningen är den att vi än så länge aldrig har råkat för ett sant träd, ett sant djur, eller, utanför Jesus, en sann människa. Det vi ser och möter är färglösa, skrumpna versioner av vad som en gång var, och ändå, ändå säger vi "så oerhört vackert" om både kattungar och soluppgångar. Hur var det inte då, i Eden, vid alltings början?
Gång efter gång möter vi, i evangelierna, en Jesus som visar för oss vad det innebär att vara sann människa. Fascinerad hänger jag efter Honom, och ser Honom begå människoskapet med förmågor som jag själv inte har. Ekon av den första Adam? Jesus råder över elementen, talar till stormen som om den var ett levande väsen och läser människors hjärtan och tankar lika klart som om orden skulle ha uttalats högt.
Varför blir vi då så förvånade, när den första kvinnan har en redig dialog med ett djur? Är det helt otänkbart att även djuren innan fallet var mer, och vi människor hade förmågor som har, sedan fallet, gått oss förlorade? Det kanske fanns en telepatisk förmåga hos människan, som möjliggjorde för oss ett utbyte av tankar, bilder, känslor med till och med djur? Dialogen mellan Eva och ormen kanske inte sker i faktiska ord? Och hur kommer det sig, att samtliga ursprungsbefolkningar, oavsett om vi går till Inuiterna i norr eller till Aboriginerna i söder, verkar finna det helt självklart och naturligt att tala direkt till bytesdjurets själ? I tacksamhet och respekt flödar orden från jägare till jagad, och inte enbart från jägaren, utan även från människa till träd och planta. Vad är det för något som dessa kulturer minns, som vi här i utvecklade väst har förlorat?
Den nyskapade människan får sig utdelad en hel-grön diet; vegetarianer skall vi vara, och inte bara vi, utan även djuren:
Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” (1 Mos 1:29-30)
Få tror att detta skulle vara symbolspråk. Nej, det verkar som om Skaparen talar mycket tydlig klarspråk här, kring vad vi får äta. Och det är ungefär nu som saken börjar bli intressant, rent berättelsemässigt: vi får äta av alla träden,
förutom ett.
Det finns ett träd som kallas för livets träd, och ett annat som ger kunskap om gott och ont. Och det är nu läsaren börjar dra på munnen: så klart att berättelsen inte talar om faktiska träd här, haha, nej då, kunskapens träd, det måste ju stå som symbol för något.
Varför det?
Är det verkligen helt otänkbart att Gud i sin stora visdom och godhet skulle ursprungligen ha gett frukt och plantor mer förmågor förutom de, som vi upplever att de har idag, post fallet? Människan är skapad till en dualistisk varelse; kropp och själ. Är det verkligen så märkligt om Gud hade ursprungligen tänkt sig att när människan söker näring i hans goda skapelse så skall hela människan matas och få näring? Inte bara den fysiska kroppen, utan även människans anima, själen? I första Mosebok får vi veta att Herren Gud planterade många olika slags träd i sin trädgård, och de var ljuvliga att se på och goda att äta av.
Till och med nu, idag, vet vi att träd och plantor har både helande förmågor som vi glatt använder oss av, och även att det finns exempelvis svamp vars gift är så starkt att vi kan döden dö om vi äter av dessa. Om dessa, svaga ekon av vad plantor och träd ursprungligen var, har fortfarande kvar sådana läkande och dödande förmågor, hur var det inte då i alltings början, när träd fortfarande var träd, och blommor var sanna blommor, i all sin skönhet och doftande prakt? Varför är det oss helt otänkbart att kunskapens träd var ett faktiskt träd, med faktisk förmåga att skänka något som idag har gått plantlivet förlorat?
Ett träd var oss förbjudet. Men berättelsen förtäljer inte ifall alla de andra träden också hade särskilda förmågor som de kunde förse oss med, förutom de två, som nämns med namn: livets träd och kunskapens träd. Men se då vad som står i Bibelns sista bok, i uppenbarelsebokens slut:
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. (Upp 22:1)
Frukt och läkemedel för folken. Jag tror inte att det är pilbarks-te som avses här. Det kanske helt enkelt är så, att vi än så länge aldrig har råkat ut för ett sant träd, lika lite som vi själva än så länge är sanna människor, sådana som Gud hade tänkt sig att vi skulle vara. Jag tror att vi har många överraskningar kvar att uppleva, i väntan på alltings återupprättelse.
Men under tiden kanske det inte är en helt vild idé att lyssna till planetens ursprungsbefolkningar, och det de har alltid vetat och berättat? Om hur träden och plantorna har ett eget väsen. Om hur det var tänkt att vi skulle leva i harmoni med naturen, och respektera den som lägger ner sitt liv för att vi skall kunna leva.
Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet. (Upp 22:3-5)
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. (Upp 22:17)