Gud lämnar oss inte i mörkret. I mörkret hörs hans stämma ändå, och han envisas med att vara vårt ljus i det mörker, till vilken vi har valt att fly undan.
När ni hade hört rösten ur mörkret och berget brann kom ni fram till mig, alla stamhövdingar och äldste, och sade: ”Herren, vår Gud, har visat oss sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden." (5 Mos 5:23-24)
Rakt igenom gamla testamentet förknippas eld och Gudsnärvaro intimt samman: Mose träffar sin Gud genom eld och jord, och Daniel och hans vänner träffar sin Gud i en brinnande ugn, där det lidande som hade förberetts till dem förvandlades till ljuset hos en som liknar en människa, som fritt rör sig i det som borde vara, för oss, för mycket värme, för mycket ljus, för mycket rörelse, för mycket vildhet och otämjdhet.
Människan Jesus omvandlades i sitt eget lidande, i sitt eget brinnande. Från ljus till ljus. Från människo-Gud till Gud-i-människan.
Lidandet är den eld som omvandlar ljuset i människan. "Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus" (Joh 5:35)
Gud skapar i ljus. Vi skapades i jordens ljus, och en dag önskar han omvandla oss i hans egen eld till att vara skapade i solitt himmelskt ljus. Inte mindre fysiska. Inte mindre från det jord, i vilken vi har vårt rotsystem. Men nu kompletta med trädstam och krona. Länge nog har vi låtit rotsystemet växa i mörker och tystnad. Strax bryter vi igenom mull och verklighetsväggar, och står stadigt rotade i två olika verkligheter, den jordiska, i vilken vi har våra rötter, och den himmelska, i vilken vi har vår krona, vår gloria. Vi är, precis som träden, ämnade för två olika verkligheter, och precis som korset, är det meningen att i oss, skall dessa båda verkligheter gifta sig. Det jordiska och det himmelska.
Amen, kom snart, och vattna oss med din eld, du livets källa.