Välj ut ett ben i kroppen, vilket som helst. Bryt det. Be en läkare sätta benet rätt. En ihop- läkningsprocess börjar. Säg nu att du, under denna ihop-läkningsprocess, bryter samma ben på exakt samma ställe, en gång till. Benet hade inte hunnit läka ihop och nu är det brutet igen. Ingen fara, läkaren sätter det rätt en gång till åt dig. Men nu har du mer ont än första gången. Och ihop-läkningsprocessen kommer att ta längre tid, än det skulle ursprungligen ha gjort. Den första helande processen blev störd. Din kropp fick inte läka klart. Du tar större skada andra gången. Och det tar längre tid för dig att återhämta dig, andra gången. Och så här ser det ofta ut, i det moderna samhället; vi tillåter inte läkningsprocesser att ta tid, och innan vi vet ordet av är samma ben brutet igen.
Alla förstår att man inte kan börja tapetsera eller måla om i ett rum som brinner. Ja, tapeterna är rökskadade, ja färgen flagnar, men det är inte där räddningsarbetet börjar. Branden måste släckas först.
Alldeles för många av oss utgår ifrån att så fort som den akuta branden är släckt är vi fit for fight igen, och kan börja fungera ”precis som vanligt”; det är bara att sätta igång och leva i det rökskadade rummet. Akta dig dock för det stora hålet i golvet, som blev till i och med branden. Eventuellt sätter folk dit ett par brädor för att slippa snubbla in i husets innanmäten varje gång de vill ha lite mjölk från kylskåpet, men få inser att den riktiga krisen börjar när branden är släckt.
Det är nu det finns tid och utrymme för reaktioner. Det är nu man hinner känna efter hur man egentligen mår. Ingen hinner krisa medan branden är i full gång. Då gäller livräddande insatser. Det är när allt har lugnat ner sig som tid för att krisa infinner sig. Det är en fullt normal tingens ordning, men eftersom ingen undervisar längre i ämnen sådana som – tja, jag vet inte, livskunskap, så tenderar folk att dra en suck av lättnad så fort branden är släckt. Därför ser tingens ordning snarare ut så här, i vårt sönderstressade samhälle:
Brand uppstår. Panik uppstår. Brand släcks. Folk återgår till det normala. Tror de. Nu visar det sig att det ”normala” inte riktigt funkar, men det faktum att det finns ett hål i golvet, tapeterna hänger på tre kvart och målarfärgen på väggarna är i det snaraste icke-existerande är inget som uppmärksammas. Branden är ju släckt, alltså ”ska” människan återgå till sin normala verksamhet, helst per omedelbar verkan. Dåligt samvete uppstår. Varför funkar inget? Varför går jag in i en kris nu, när branden är släckt? Nu är ju allt lugnt igen?
Resmål ett: zombie-zonen:
Pust. Djup suck av lättnad. Vi fixade det! Huset brinner inte längre! High five! Ska vi gå på bio? Hälsa på hos grannen? Resa jorden runt? Bygga ett Eiffeltorn av papier-maché?
Nej, min vän, det ska ni inte. I Zombiezonen återhämtas kraft. Eftersom det finns i princip ingen i den kropp som precis börjat läka ihop, görs detta helst medelst ett medvetslöst sovande. Gör som barnen: gå och lägg dig, människa. Sov 12 timmar natt varje natt, om det är det din kropp längtar efter, och det gör den, med största sannolikhet. Zombiezonen är en djupt självisk zon, i vilken inget blod ges, inga djupa samtal begås och andras krav skall vara placerade utom räckhåll, ungefär som man gör med små barn och eluttag. Stör ej. Självisk vila pågår. Vännerna får vara så goda och förstå. Det kommer fler tillfällen för religiöst byggande av Eiffeltorn i papier-maché.
Jaha, du har sovit tre månader som en spädgris och nu tror du att du är i prima form och rätt virke för det stora filosofpriset? Vi gillar entusiasmen, men älsklingen, det var bara den fysiska kroppen. Det är helt riktigt; du har fått energin tillbaka, du sover inte 12 timmar natt längre så fort tillfälle erbjuds, och du har till och med börjat läsa dagstidningen igen. Det är fint, men min raraste kattunge, känslomässigt är du lika rå inombords som det ägg som jag stekte omelett med nyss, och lika lätt att knäcka. Du saknar hud. Och inombords ligger allt på golvet, i en salig röra. Du är inte dig själv än, och det är meningslöst att kräva av dig själv – meningslöst och grymt, skulle jag vilja säga – att den känslomässiga ihopläkningen skulle skett samtidigt med den fysiska. No can do. En sak i taget. Det som sker nu är stillsamma höstpromenader med en bok eller lite musik i lurarna, eller ingetdera, promenaden räcker. Vännerna får fortfarande vara så goda och vara on hold, det samma gäller din partner, den pratsjuka pappan, och andra intressanta figurer i din närhet. Inga ambitiösa projekt skall begås i vare sig papier-maché eller annat material nu heller. Var god känn efter, är mottot, och respektera det du känner. Du är inte dig själv än, alltså rekommenderas en skedfull snällhet mot självet varje morgon. Blodgivning och andra spännande altruistiska handlingar bör vänta ett bra tag till än. Du hjälper ingen alls genom att tappa dig själv på det lilla blod ditt aningen anemiska jag har lyckats skramla ihop, under zombiezonen. Låt bli att hjälpa folk, de klarar sig fint ändå.
Alla vet vad arbetsträning är. Få har hört talas om ”känsloträning”. Principen är den samma. Du skall inte utsätta dig för situationer där stora, djupa känslor stormar, eller där din känslomässiga analysförmåga krävs. I det här rummet tränar du dig själv i att känna igen, lite i taget. Allt det som låg huller om buller på golvet efter branden har nu plockats upp, de ligger snyggt insorterat i sina egna lådor, rummet ser snyggt och välvårdat ut, men därmed är det inte sagt att samtliga känsloverktyg fungerar som klockan. Plocka fram dem en i taget och testa att använda känslan: funkar det? Hur känns det? Är du ovan? Små doser rekommenderas. Vissa känslor kommer att fungera med några få finjusteringar, andra behöver lappas och lagas lite, en del är så förkolnade att de faktiskt behöver slängas bort i sin helhet som onödigt skräp, som bara tar plats i verktygslådan. "Mend and make do", är principen här inne.
Jag tippar på att hela ihop-läkningsprocessen tar i runda slängar ett år. Minst. Det beror lite grann på hur stort benbrottet var. Räkna inte med full arbets-känslo-eller-annan förmåga före det i alla fall. Försök inte tvinga dig själv till detta heller. Räkna inte med att du kan läka några relationer samtidigt som du läker ihop dig själv. De får – och kan – vänta. De som inte kan, var det aldrig så noga med från första början. De människor som väntar på dig, tålmodigt, på andra sidan krisen, är de som du kan fokusera på att lappa ihop tillvaron med sedan, när du är dig själv igen. Vill vederbörande inte vänta så har personen gått igenom ditt personliga lackmustest och det är bara att lyfta på hatten och vandra vidare, i mer stadigt sällskap. Dock ett varningens ord: själva ihop-läkningstiden är INTE rätt tid för att bryta upp, gå ifrån, byta jobb, flytta eller göra några andra Viktiga Beslut. Dessa beslut skall alltid, i alla lägen fattas av en balanserad person, och det skadade jaget är inte den personen. Du har min välsignelse till att byta skor och byta skjorta vid behov, men det är på den nivån som allmänt beslutsfattande bör begränsa sig till.
Det kommer andra tidsåldrar.
Gal 6:2, Matt 5:42, Fil 2:4, ords 3:24, Rom 12:13, Rom 15:1, Matt 25:44-45, Luk 3:10-11