Jesus sover som en soldat i strid. (Eller som en autism-mamma...) Så fort tillfälle ges; hårt, omedelbart, girigt. Han absolut vägrar att vakna en enda sekund före ett absolut måste, och när han väl vaknar, skrider han omedelbart till nödvändig handling: snabbt, självklart, effektivt. Han gör det som måste göras, varpå han återvänder tillbaka till sin dyblöta, iskalla bädd, och faller genast tillbaka in i den krävande, hungriga sömnen. Eller så presenteras det i alla fall i videosnutten, som ni hittar här.
Hitintills har varje predikant jag hört och varje bloggpost jag läst om ämnet "Jesus stillar stormen" fokuserat på lärjungarnas nöd. Hur det känns att vara rädd. Hur det känns att tro att läget är hopplöst. Hur det känns att ha den enda, som möjligen skulle kunna hjälpa, hårt sovande i båten.
Men jag tänkte att jag skulle kunna ta mig an ämnet från Jesus synvinkel, om det alls är möjligt. Hur sover man i en perfekt storm? Varför gör man det? Går det ens? Och framför allt - gör han det fortfarande idag?
Precis samma snabba, effektiva - no - nonsense - attityd möter jag hos Jesus, som stiger upp från sin bädd och skrider till handling: först vinden - den låg snabbast till hands. Sedan en snabb blick på vågorna och några väl utvalda ord. Det är exakt så jag jobbar också, mitt i natten när jag har goss-jour. Det som ligger närmast tas först, sedan tar vi det som ligger ett steg ifrån - allt för att spara tid. Varje gnutta av det. Till slut en snabb kommentar till sonen, medan jag är på väg ut ur rummet: "Hugo, stäng med katten." En helt obegriplig nonsens-mening för alla andra, men han förstår precis och lyder genast: han tar sin dörrstopparkatt och stänger sin dörr med den, precis så mycket han önskar.
Tillbaka till Jesus. Vinden har mojnat. Vågorna har lagt sig. Nu ett snabbt ord till barnen - lärjungarna - innan sömnen får ta vid igen: "varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?" En gammal rabbinsk undervisningsmetod, det där; svara på elevens fråga med en annan fråga: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?" "Varför är ni rädda? Har ni ingen tro?"
Jag tror att det blir väldigt, väldigt fel om vi utgår ifrån att Jesus, som i sin icke-uppståndna mänskliga form var fullt kapabel att känna törst, trötthet, smärta och allt det andra som även vi känner, skall likställas med den Jesus som nu existerar för oss. Jag skulle lite stillsamt vilja påminna om att han faktiskt är återuppstånden. Det betyder inte att han inte längre har någon fysisk kropp - precis tvärtom, faktiskt - det verkar på evangliebeskrivningarna som om den återuppståndna kroppen inte bara är högst påtagligt fysisk, den är till och med transfysisk; den kan förflytta sig från tid och rum på ett sätt som våra, icke-återuppståndna kroppar inte kan. Han är alltså inte exakt den samme i sin fysiskhet som innan återuppståndelsen; innan återuppståndelsen var han som vi är nu. Efter återuppståndelsen var han fortfarande fysisk, men mer svår att känna igen, även om vissa fysiska kännetecken från livet före återuppståndelsen fanns kvar - han har nu exempelvis fysiska märken efter korsfästelsen i sin kropp - men själva återuppståndelsen verkar ha förändrat honom på något sätt som gör honom mer svårdefinierbar även för nära bekanta.
Med allt detta sagt tror jag inte ett dyft att han längre behöver känna utmattning, törst, eller några av de andra självklara plågorna som våra kroppar behöver fortfarande tampas med. Alltså går det inte alls bra att föreställa sig en utmattad Gud, som "sover i båten" av samma anledningar som i ursprungsberättelsen. Frågan är om han sover alls. Eller om han bara är - mer svårdefinierbar? Jag far efter något så svårt här som ett nytt språk. Ett språk som är så otänkbart nytt för oss att vi inte förstår honom, när han nu använder sig av den, som sin absolut självklara modersmål. Det verkar som om han - i egenskap av den förstfödde till det återuppståndna livet - talar ett språk som för honom är självklart men som för oss är grumligt, svårt att greppa och svårt att förstå. Som Paulus säger; nu ser vi grumligt, som i en spegel...
Han talar till oss, till och med - kanske till och med absolut - i stormen, men det verkar inte riktigt som om vi är kapabla att höra hans nya språk. Ordet som blev kött har förändrats, genomgått en metamorfos, och hans modersmål är, verkar det som, lika nytt och obegripligt för oss som tanken på en återuppståndelse. Vi är kvar i det gamla sättet att höra, prata och framförallt - förvänta oss - kommunikation. Medan han står på andra sidan skynket, bara ett par fotsteg bort, men tyget mellan det han är och det vi än så länge är - gör det svårt att höra, svårt att förstå vad han försöker förmedla.
Det är inte så att Jesus sover i båten när vågorna gungar och vinden ylar. Han försöker nå oss, intensivt. Det är ett nytt, spännande språk han använder sig av - och jag anar - än så länge grumligt, som i en gammal bucklig spegel, att jag, i egenskap av språkmänniska, faktiskt inte förstår ett dyft av vad "språk" egentligen är - men han försöker ivrigt förklara. Genom alla medel han har. Jag stirrar intensivt på honom och en första förförståelse börjar göra sig hemmastadd inom mig. Jag förstår honom - nästan. Jag har fått en snabb, flyktig aning.
Jesus sover inte i min båt. Han är klarvaken, och använder sig av alla medel han kan för att jag ska förstå hans nya modersmål. Ordet som blev kött har genomgått en metamorfos. I den metamorfosen förändrades allt. Språk är förnyelse. Han talar. Men förstår vi?