Det första som slår mig när jag läser runt bland världens drak-legender är, att det finns en noterbart hög andel legender där draken i fråga beskrivs som en orm; oftast en vattenorm. Det är i sig intressant med tanke på att planeten till stora delar består av vatten och majoriteten av dessa vatten är outforskat område.
Varje gång som jag stöter på detta konstaterande av fakta känner jag mig lite chockad; det är inte lätt att tro att majoriteten av den planet vi bebor skulle fortfarande idag, A.D. 2017, vara outforskat område – men så ser alltså verkligheten ut. Ur det perspektivet är så klart alla legender om havsodjur och havsmonster något som lockar – men å andra sidan är inte dessa något som jag kan eller ska i dagsläget vare sig bekräfta eller avfärda, då vattnen i fråga är, som tidigare sades, outforskade. Barnet i mig tänker att det är bara roligt, då det ju måste betyda att en del överraskningar fortfarande finns kvar. Alla äventyr är inte slut, ändå.
Påstående ett: även människor under den antika eran kan ha stött på dinosaurie-ben. Det är därifrån deras drak-legender kommer.
Påstående två: samtliga draklegender handlar i själva verket om ormar.
Påstående tre: alla draklegender berättas i sagoformat.
Då börjar vi med påstående ett: det första som bör uppmärksammas är, att även dagens paleontologer mycket sällan hittar kompletta skelett. Dessa hör till ovanligheterna. Det absolut vanligaste är, att arkeologerna hittar benrester som de, med mycket möda och besvär, måste sätta ihop, bit för bit. Misstag begås. Ibland placeras huvudet fel, ibland får djuret helt fel proportioner då just hela skelett saknas, och ibland sätts fel ben ihop med fel djur. Att sätta ihop ett helt skelett, sådana som de ses på museum, kräver tid, expertis och mycket tålamod. Jag betvivlar att antikens människor skulle vare sig ägt expertisen eller tiden för detta mödosamma ihop-pysslande; något som de skulle varit rätt så tvungna att ägna sig åt för att kunna ge sig på så exakta beskrivningar som vi ibland stöter på. Eller vad sägs om denna beskrivning:
(Provence, södra Frankrike)
Jag har svårt att tro att förklaringen till att vi gräver upp djur som till så hög grad motsvarar utseende-beskrivningen här ovan beror på att antikens människor skulle ha, som en liten vid-sidan-av-hobby – ägnat sig åt att samla ihop ben som i dagsläget försiktigt dammas fram millimeter för millimeter, för att sedan perfekt lista ut vilket som går ihop med vad – något som, som sagt – även våra experter idag begår misstag med. Man måste också komma ihåg hur fruktansvärt enkelt livet var förr i tiden och hur lite människorna hade att göra, dag för dag. Klart de hade tid med lite paleontologi, vid sidan om sin dagliga kamp för överlevnaden. Och självklart kunde de lista ut hur en varelses hud såg ut, vad förslags färg den hade, om den var täckt av fjäll eller pansarplåtar, baserat på utspridda benfynd.
Så var det bevisat igen hur mycket tid internet och sociala medier egentligen tar ifrån oss. När vi skulle kunna lägga ner tiden på seriös paleontologi, som våra förfäder. Om den här teorin stämmer ens till ett litet uns var det då sannerligen bevisat en gång för alla att det går i brant nerförsbacke för mänskligheten; vi blir bara dummare och dummare för varje generation som går.
(Nedan, vänster: skallen av en Gastonia, i helbild ovan, och nedan, höger, skallen av ett lejon. Observera att beskrivningen ovan inte sade något om att djuret skulle haft lejonman. Bara att huvudet var format som ett lejons.)
Ja, särskilt de, där ormen i fråga flyger, på lädriga fladdermus’ vingar. I förra drak-inslaget presenterade jag den skandinaviske ”Lindormen” och jämförde denne med en Dimorphodon. Utseendet stämmer till punkt och pricka med den norska beskrivningen, och vad som är ännu intressantare är, att den svenska wikipedia -sajten lägger till att dessa ”ormar” gillade att hålla till i lindar – varav då benämningen ”Lindormen”. Och det nu bara råkar vara så att Dimorphodon inte mätte mer än 1, 5 meter från vingspets till vingspets – och var, mycket riktigt, kapabel till att klättra i träd, tack vare sina klor. Det är särskilt när folklore fyller i det dagens paleontologi redan vet, som jag blir intresserad; vi kan se att dessa varelser har varit kapabla att klättra i träd – folkloren talar om för oss till och med vilken slags träd, som har föredragits.
Jag tror att vi alla skulle, under pistolhot, utan större svårighet få ihop en barnsaga på 1,5-sida: vi börjar med ”det var en gång”. Alla skall leva lyckliga i alla sina dagar, i slutet. Det skall finnas en hjälte med. Och en desperat kung. Kungen har så klart problem med draken. Han lovar halva kungariket och sin dotters hand till den hjälte som lyckas lösa drak-problemet. Vår hjälte skall vara en enkel bonde, eller åtminstone fattig. Det är ett allmänt krav. Han skall besegra draken med hjälp av list, tycker jag.
Det blir väl bra? Den har vi väl hört förut? En saga skall vara spännande. Det skall hända något. Hjälten skall lösa ett – eller helst tre – problem, innan han får sitt pris.
Vad sägs om följande saga:
Jag, munken Nikolai, kan bevittna att i nådens år 1256 hade de lokala bönderna besvär med en drake som har sitt tillhåll i sjön. Då och då krälar han upp på torra land och attackerar boskap. Han har en lång mager nacke, sylvassa tänder och han lämnar en fruktansvärd stank efter sig, samt något slags gråaktigt slem som alla bör noga akta sig för, då denna visar sig vara frätande. Uppskattningsvis mäter han cirka sex meter från nos till svans. Kroppen är fjällig, och beskrivs som gråsvart. Under juni månad har storbonden Angus blivit av med fyra kor och tre får. Alla är förtvivlade.
Hmmm. Som språklärare skulle jag nog sätta ett stort fett ”F” på den sagan. Var är hjälten? Var är konungen? Eller den väna mön, som skall räddas? Kor och får – det är ju inget spännande! Det skall vara en dam i nöd – inte kossor! Och varför får vi en detaljerad beskrivning av stank och slemspår men ingen lösning på problemet? Nä, den där munken får nog öva sig lite mer på genren sagoberättande.
Alternativt berättar han inte saga. Det kan ju vara så enkelt att han beskriver vad han fått återberättat.
Vad jag försöker få fram här är, att efter att ha umgåtts med dessa drak-berättelser från alla världens hörn, kan jag lova att redan efter ett par dagars botaniserande börjar man se skillnad på en spännande saga som berättas och ren fakta-artad skildring på lokala problem. Det är, rent berättartekniskt, två helt olika stilar.
Anledningen till att hela planeten lever med sina drakmyter beror, enligt honom, på s.k. fossila minnen som vi har ärvt från våra förfäder inom genren däggdjur, som i sin tur väl visste hur dinosaurierna såg ut.
Jag väljer att vara tyst här. Men uppenbart är, att mer forskning i ämnet krävs.