Detta har länge gnagt i mig. "Anpassa er inte efter denna världen". "Låt er förvandlas", skriver Paulus i sitt berömda brev till den Romerska församlingen.
För mig är allt detta med att inte anpassa, att låta förnyelsen ske, imtimt sammanlänkad med maten. Om jag låter mig gå efter denna världen, om jag anpassar mig - så skall jag tro att det är fest hela tiden. Eller om nu inte hela tiden så åtminstone varje helg. Själva ordet "helg" antyder det. Fest. Fika. Fredagsmys. Är det någon mer än jag som blir fundersam över annonser som dessa:
Exemplen skulle kunna bli legio: kvinnor med perfekta kurvor som lite förföriskt slickar i sin en magnum med orgastiska miner, Marabous gamla klassiska "mmm... Marabou" ("minns du smaken?") och Cloettas lite mer hurtfriska, äppelkäcka budskap. Den här världens sirensång är uppenbar. Eller vad gillar du kexchokladannonsen här nedan:
"Skäm inte bort era kroppar så till den grad att ni låter dess begär styra" - så lyder den mycket trista finska översättningen av romarbrevets 14:e vers i det 14:e kapitlet. Men det är inte så den här världen undervisar, vad jag kan se. I reklamen här ovan blir jag omplåstrad med lite choklad när kroppen värker - för det är jag värd - tycker affärsinnehavaren.
Oj vad trist jag låter. Även i mina egna öron. Inget roligt får man ha, allt skall förbjudas, smakar det gott är det garanterat oppositionen som står som tillverkare... Nog kan man bli deprimerad för mindre. Men mitt problem är ju så uppenbart. Jag klarar inte av att "ta några bitar" och sedan lägga undan resten till nästa gång. Hela 200 gramskakan går åt i ett enda underbart GLUFS och sedan är min kropp igång: var finns det mer..? När kan jag få mer..? Ska vi köpa mer..? Jag vill HA MER! Som ett jädrigt grinigt barn som tjat-skriker enbart ett budskap: JAG MÅSTE HA MER OCH DET NU! OCH HÖR SEN! Och det går inte att tänka på något annat. Eller driva ut. Eller ignorera. Och vill det sig riktigt illa skriker min inre demon i flera DAGAR om bara detta enda: socker socker socker jag vill ha socker mera socker, socker socker socker, jag måste ha, mera mera mera och förra dosen räcker inte till - den här gången måste mängden ökas ifall det skall bli fest av.
Romarbrevet, taggen i min tass ger mig även följande råd:
Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. (Rom 13:13)
Leva värdigt. Ett värdigt liv? Ett liv i sann glädje utan festande, drickande, orgier och en kropp som ständigt skränar efter Lindts senaste djävulskap för min personliga undergång och fall. Finns det ens? Har jag någon chans alls- mitt bland alla dessa sirener som sjunger så mjukt så mjukt för bara min mage och gom varje gång jag vågar mig in en matvaruaffär? Eller är det kört? Permanent kört? Titta - numera introducerar sig demonerna riktigt fint innan de kör sin "jag ska sluka dig hel och lämna inget annat än ett skört skal kvar" - grej:
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? ( 1 Kor 6:19)
Jag har tidigare trott att det handlar om andlig växt, det där. Men jag börjar så sakta komma till samma insikt som C.S. Lewis en gång:
“Imagine yourself as a living house. God comes in to rebuild that house. At first, perhaps, you can understand what He is doing. He is getting the drains right and stopping the leaks in the roof and so on; you knew that those jobs needed doing and so you are not surprised. But presently He starts knocking the house about in a way that hurts abominably and does not seem to make any sense. What on earth is He up to?” (C.S. Lewis "Mere Christianity")
Påskhelgen har kommit och gått. Jag har inte ätit påsktårta. Jag har inte fikat med bullar. Jag har tackat nej till efterrättena. Jag har inte - inte - inte ätit något som helst påskgodis. Styrkan till allt detta har jag lånat - till 100 %. Lånat från en givmild lånegivare som inte kräver lånet åter. Och för första gången sedan jag vet inte när avslutar jag påskhelgen med något annat än en gruvlig mat-hangover i stil med mitt älskade Romarbrev:
Men den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. (Rom 14:23)
Jo, det gör ont när demoner utdrivs. Men samtidigt är det en sån välsignad glädje och lättnad att se dem skockas i panik mot entren, därför att husets sanna ägare har äntligen kommit hem.
Det blir stilla.
Det blir tyst.
En ständig fläkt som har snurrat på högvarv släcks sakligt av.
Och i den tystnaden som följer har min Fredsfurste och jag åter tagit ett steg närmare varandra. Ett steg närmare en tillvaro av fullkomlig glädje.