Och sedan dess har vi kvinnor haft dåligt samvete så fort vi har ätit och njutit. I ett nötskal. I mitt liv har jag sett mången mode-diet komma och gå. I hela mitt liv har jag kämpat med maten, vikten, sorgen. Man skulle kunna koka ner min livssanning i följande kärnfulla tanke: "Smakar det gott? Ät det inte. Du kommer att ångra dig."
Ja, det finns en hel del bitterhet i den tesen - för att den råkar vara sann. All den mat, som jag i sanning anser vara en fröjd för ögat, härligt och njutningsfullt, skadar min kropp. Jag bör inte äta av det. Men hur - hur min Gud skall en enkel kvinna motstå när frestelsen finns precis överallt och helst hela tiden? Och så går också vår barnuppfostran; har du gjort bra ifrån dig? Vi firar! Kom vi äter! Är det fredag? Vi firar! Kom - vi äter! Är det melodifestival? Midsommar? Födelsedag? Kom kom - vi firar! Är livet trist och tråkigt? Ta en tugga. Är du stressad? Vad sägs om en liten fika - en kopp te och så nånting gott till...
LCHF, 2-5, Stenåldersdieten, Viktväktarna, Raw Food, GI, nog har du väl din religionstillhörighet klar för dig, kvinna?
Sen har vi träningen. För ett tag sedan, när jag satt i bilen, hörde jag någon träningsexpert hurtigt förklara att en halvtimmes motion varje dag räcker ingenstans - en timma skall det vara! Varje dag! Och visst hittar du 60 hela minuter som är bara till för dig småbarnsmamma mitt i livet - varje dag? Det är faktiskt bara en prioriteringsfråga! Kom igen alla glada! Klockan är 21.30 - barnen är lagda, morgondagens lektioner är förberedda och disken roterar i maskinen - nu väntar gymmet och motionscyklarna! Skyndar vi oss kan vi vara där redan 22.00! Ring barnvakten!
Jag vill bara ha ro. Jag vill hitta ro. Både med maten och med kroppen. Jag vill slippa det dåliga samvetet, jag vill slippa frestelsen, jag vill slippa den eviga kampen, Gud i himlen jag VILL SLIPPA! Kan jag inte få matas intravenöst tills din gloriösa återkomst? Helst sovandes i hel-koma. Så begår jag inte heller några onda handlingar.
Allt detta öste jag ur mig till min Gud härom kvällen. Vad skall en enkel kvinna göra? Jag har inte en timma varje dag eller ens varannan - för motion - och nej, det handlar inte om prioriteringar! Om jag inte prioriterar bort nattsömnen helt då... Och maten - vad i fridens dar skall jag äta? Jag kan inte laga en slags mat till barnen och något annat till mig - jag har testat - i ett helt år - det håller inte i längden. Och att få resten av familjen att avstå från potatis/ris/bröd/ pasta/fredagsgodis (läs: choklad) bara för att mamma skall må bra kommer helt enkelt inte att hända. Och så länge pastaskålen eller klyftpotatisen står där på bordet är det inhumant att be mig att inte äta. SÅ HJÄLP MIG GUD. Jag vill bara ha ro. Ro vid matbordet och ro i kroppen. Jag vill sluta må dåligt varje dag, Gud.
Dagen efter allt det här ösandet började det hända grejer. Jag har aldrig addat Gud på Facebook, men det gör ingenting. Det verkar som att han har addat mig. Jag fick en bok rekommenderat i mitt dagliga flöde. Lite irriterat och mycket uppgivet började jag ströläsa via amazon.com: nej, jag tänker sannerligen inte köpa en bok till som rekommenderar för mig att jag skall motionera lite mer (när då?) och äta lite mindre (hur då?) - jag tänker inte köpa boken alls, du får hitta på något lite mer originellt än så här, Gud!
Jag köpte boken. Tjejen som har skrivit den verkar vara inne på samma tanke som jag: vad har bibeln att säga om ämnet mat? Hur menar skribenterna i GT och NT att vi skall förhålla oss till mat? Vad har Jesus att säga i ämnet? Snabbt insåg jag att den här tjejen talade med min mun. Hon beskriver mina bekymmer och mina utmaningar. Hon beskriver ett liv där man hellre springer till skafferiet än till Gud Så Fort Det Är Något. Ett liv där maten har den plats som Gud borde ha. Och jag insåg - igen - att detta inte kan vara slumpen. Att jag springer på den här tjejen och hennes livsfilosofi dagen efter min stora meltdown är inte slumpen.
Så - Gud hjälpe mig - min resa börjar igen. Men den här gången inte ensam. Den här gången förlitandes på någon annans stryka, för själv har jag ingen.
Målet: att finna ro. Med maten och med kroppen.
Vägen: Att studera vad bibeln har att säga i ämnet och mantra - jag älskar Honom mer - när frestelsen slår till. För så är det. Jag älskar Honom mer. Maten skall ner från sin tron - frestelsen skall ses för vad den är. Bäva godishyllor, Life-size- frappe-skyltar, onsdagsfikabord och påskgodisskålar. Jag har med mig Min Kung och han är på dåligt humör. Han har flyttat in, och gillar inte alls hur rucklet till palats ser ut. Han kommer att välta över er, som han en gång gjorde med duvmånglarnas stånd i det Judiska templet. Och medan har gör det, skall jag hålla honom hårt i handen.