Jag ser, kära Jesus, att du lutar din haka i dina handflator och jag ser att det glittrar i dina ögon. Men vi pratar autism här nu. Alla syskon retas till någon grad, skulle jag tro. Men Stora Flickan har fullkomligen fastnat i detta - och problemet med det är att det är visserligen jättekul att trycka på alla lillasysterknappar och få alla dessa roliga illtjut som svar - men det blir lite mindre roligt - faktiskt förtvivlat sorgligt - när det slår tillbaka på henne själv. Hon saknar förmågan att förstå varför det gör det, reagerar med våldsam ilska och förtvivlan varpå hon rusar in på rummet och hennes förtvivlan går INTE över "om en liten stund". Autismen ser till att hon fastnar i känslan och stannar där. Och där var den dagen förstörd. För alla. Så jag behöver ha lite hjälp och råd här, tack. Biblisk barnuppfostran - how to? Och kom inte och säg något om att "den som älskar sitt barn agar det" eller något annat Anno Domine Inte Förbjudet I Lag. Från andra sidan köksbordet hör jag ett stillsamt: "Döm inte, så blir ni inte heller dömda. För med den dom ni dömer, skall ni också bli dömda."
Jahapp. Matteus 7: 1-2, tyckte du.
Med detta i bakhuvudet påbörjar jag en annorlunda dialog i bilen, på väg till barnens skola. Morgonens minor är redan påtrampade. Tårar har runnit. Röster har skrikit. Underläppar har putat och nackar hängt uppgivet. Skillets "I feel like a monster" ligger någonstans i bakhuvudet som ett stillsamt playback. "Why won't somebody save me, make it end..." Småhurtigt och väldigt pedagogiskt påbörjar jag ett samtal om regler. Minsann. Vilka finns i klassrummet? Vad händer om man bryter mot dem? Får jag köra bil precis hur jag vill i trafiken? Vad händer om jag bryter mot reglerna? Snart är diskussionen igång. Jag gillar allting annat förutom den där fördömt pedagogiska rösten jag använder och butterheten med vilken den äldsta dottern svarar. Samtidigt vet jag ett när det gäller autism är tydliga regler min allra bästa vän. Folk bryter inte mot tydliga regler mer än under pistolhot. "Vi" kommer överens om att det skall finnas tydliga regler hemma också. Vi skall ha familjeråd minsann. Och reglerna kommer att gälla även mig och min man, konstaterar jag allvarligt och grimaserar inombords. Fy fanken. Betyder det här att jag måste ge upp det ack så trivsamma skrikandet som jag tar till så fort barnen bråkar? Måste jag ändra på mig? Orka... det är ju barnen som bråkar.
- Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
- Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
- Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
- Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
- Du skall inte dräpa.
- Du skall inte begå äktenskapsbrott.
- Du skall inte stjäla.
- Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
- Du skall inte ha begär till din nästas hus.
- Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.
Återstår dessa:
visa respekt för alla i familjen (retas inte, behandla alla i familjen trevligt)
döda inte (gör inget som är farligt för dig eller för någon annan - exempel behövs)
stjäl inte (ta inte utan lov)
ljug inte (ja för sagor och fantasiberättelser - nej för hittepå-berättelser som dyker upp för att man vill skydda sig själv)
var inte avundsjuk (dela andras glädje istället för att sura över att det inte var din tur idag)
Fem stycken riktigt bra regler att utgå ifrån. Jag tänker mig att dessa kan jag föreslå - familjen kommer säkert med andra intressanta förslag. Trean på min lista låter aningen hård. Kanske "skada inte andra" skulle passa bättre?
För att göra det lite trevligare för barnen ägnar jag förmiddagen åt allmän demonjakt och fotografering: hur ser demonen "retstickan" ut? Eller demonen "krokben"? Hur ser "tjuven" och "lögnaren" ut i demonvärlden? Eller demonen "avundsjuka"? Jag tänker ställa fram massvis med kandidater. Sedan får barnen bestämma vem som är vem, ler jag. Låt det bli lek och allvar - varje gång som lusten att ställa till det med flit för någon annan börjar viska i öronen har striden börjat: vem skall vinna? Demonen eller Jag? Osynliga är de - men inte oslagbara...
Snällhet. Omtanke. Generositet. Kanske kan jag introducera det fruktade "tvärtom" - vapnet? Så fort en av de här illbattingarna finns där och viskar sina förslag i örat på mig så nickar jag leende och gör sedan precis tvärtom. Det borde driva demonen till vansinne! Ju mer han viskar att jag skall skrika, bete mig och bråka, med desto mjukare röst talar jag. Hm! Kanske att jag skulle laminera demonbilderna? Och laminera en bild på Det Hemliga Vapnet också? Kanske skall man kunna hämta den, rent fysiskt från Demonbekämpningslådan, eller var man nu har sånt... Nu skuttar mina fingrar snabbt från den ena anteckningen till den andra: vilka fler Demonbekämpningsvapen kan det finnas? Musik? Dans? Kramar? Roliga skämt? Vad som helst som får demonen att vilja rusa ut ur huset vilt skrikandes...
Jag tittar upp, mot andra sidan köksbordet. Käre Jesus. Min Demonkämpe nr 1 sitter fortfarande där, med hakan vilande i handflatorna. Vi ler över bordet. Jo, han förstår visst barn och barnuppfostran. Och barnsliga mammor.