Ibland känns det för mig som om Den Heliga Ande håller mina studieintressen strikt styrda inom ramarna av kyrkoårets teman – oftast innan jag själv ens vet om vilket temat för den kommande söndagen är. Det om något är ett intressant vittnesmål om Andens kraft i intet ont anande hushållskristnas liv – vi som inte är vare sig präster eller teologer, och sällan eller aldrig vet vilket tema som väntar till söndagen – hur styrs vi in i det kommande temat utan att tjuvkika? Det kanske är något mer till detta med kyrkoårets teman än jag har förstått. Att kyrkans årshjul rullar på med sina givna storteman, det förstår jag, men de har mer anonyma söndagarna som åtminstone jag har noll koll på – 21:a söndagen efter trefaldighet – temat på den, någon?
Det första som verkligen slog an en sträng hos mig var detta som han sade om angående inställning och attityd med vilken vi ofta går in i bönen med: handen upp alla som någonsin har bett en bön som har låtit ungefär så här: ”Snälla rara Kära Gud, jag skulle verkligen behöva din hjälp med…”
Den desperata bönen, som nästan utgår ifrån att Gud antagligen inte kommer att svara, (det brukar han inte göra,) är det föräldralösa barnets bön – det här är Askungsbönen, där vi inte utgår ifrån att Gud skulle vara särskilt intresserad av just oss och våra bekymmer för dagen – kort sagt; vi tigger. Tiggarbönen har inte som utgångsläge att vi skulle vara högt älskade söner och döttrar till den store Konungen, och det är fullt begripligt. Det är få som har den erfarenheten av Gud, att han skulle, i praktiken, älska oss mer än något annat i världsalltet – han må vara skaparen av myriader av galaxer och solar, men rent erfarenhetsmässigt är vi under inga omständigheter vana vid att tänka att vi stiger fram inför Gud som en högt älskad son eller dotter, för att berätta för en i oss sanslöst och huvudlöst förälskad Gud vilka bekymmer vi för dagen har.
”Most people don’t even try to learn the ways of the kingdom; they just go about their days with a practical agnosticism, hoping things work out, tossing up prayers like they hope to score on a Jesus lottery ticket.”
”Kanske att det fungerar den här gången. Kanske Gud är på gott humör och väljer att lyssna den här gången.” Tänk om det faktiskt finns ett sätt som aktiverar bönen – och tänk om det är värt att lära sig detta?
Eldredge refererar till en hel del kändisar i sin bok - sådana som Dallas Willard - och ibland citerar han dessa kändisar; ett av dem är E-M Bounds, en 1800- tals auktoritet på bön:
”Hela människan måste be. Hela människan – till liv, hjärta, temperament, sinne, allt måste in – att be effektivt kräver hela hjärtat.”
I praktiken, menar Eldredge, att en slags uppvärmning skall till – och varför inte – ingen elit-atlet eller pianist tar sig för sitt mästerbygge utan uppvärmning. Bönens uppvärmning är ett påminnande för självet, jaget om vem Gud är, och vem jag är, i förhållande till honom.
Så vem är han? Han är Den, som har skapat varje skönt ting som du någonsin har njutit av. Han är den, som har gett dig varje gåva som du någonsin glädjts av; för mig – musicerandet, skrivandet, målandet, undervisandet, relationerna, katterna, sjöarna, tallarna – för dig – ja, vad?
Bönen börjar i tacksamhet. ”Tacka Herren, ty han är god”, sjunger vi en av våra svenska psalmer. Och visst är det ett underbart sätt att öppna upp hjärtat för kommunikation?
Ytterligare en intressant aspekt som Eldredge tar upp handlar om helgelse;
”The blessings of the kingdom of God cannot flow until we first bring things under the rule and jurisdiction of Jesus Christ.”
”The act of consecration is ”repairing the wiring”, the first step before God’s protection and provision can flow. It is the fresh act of dedicating yourself, your home, a relationship, a job – whatever needs God’s grace – deliberately and intentionally to Jesus, bringing it fully into his kingdom and under his rule.”
Alla som tycker att det är en bra idé att börja stryka en skjorta utan att först sätta i strykjärnssladden räcker upp handen. Detta, att helga vad det nu är du ämnar be om, till Jesus och hans rike, är att ”sätta i sladden”, enligt Eldredge, och tydligen en radda andra också.
Moment a 1: man sliter inte tag i en levande person för att tigga och be om ditten och datten. Kommunikation börjar med att man hälsar. Vilken förälder börjar inte genast lyssna när barnet börjar kommunikationen med att säga ”mamma, jag är så glad för att…” varpå följer en lista över saker som barnet i sanning, i hjärtat glädjs för. Vilken förälders ansikte spricker inte upp i ett leende redan där? Det handlar inte om smicker, utan ett ärligt påminnande om Vem Det Är Du Talar Med, vad han tycker om dig och vad han är kapabel till. Katter och sjöar och tallar och Rachmaninov-preluder. Tack, min skapare, för att jag har fått ta del av dessa!
Moment a 2: i Jesu namn; vi intar våra platser inför den allsmäktiga Gudens leende ansikte som hans söner och döttrar. Jag kommer inför ditt ansikte denna dag, med allt mitt eget, i vår Herre Jesu Kristi namn. Dörrar slits inte upp i våldsam desperation, de öppnas med ägandes egna nycklar. Så gör söner och döttrar. Inbrottstjuvar bänder upp, slår sönder, sliter och skadar. Söner och döttrar öppnar upp ytterdörrar med egna nycklar, som de har fått av mamma och pappa.
Moment a3: slå på ljuset. Istället för att fumla runt i hallen vet söner och döttrar var kontakten sitter. De har kommit hem; det må vara mamma och pappa som betalar för huset, men de bor här, och de vet var kontakten sitter. Helgelse. ”Jag helgar ärendet X till Jesu rike, till att lyda under hans auktoritet.”
Tacksamhet. Erkännande. Helgelse.
Sannerligen, i vår Herre Jesu Kristi namn, låt oss bedja.