Du gör jorden ny. (Ps 104:30)
Guds ande, Ruach, livgivaren. I skapelsen ruvar hon över kaosmakterna, som en Gudsvind:
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:1-2)
Jesus kallar henne för sanningens ande; han skall be, och Gud skickar sina människor en hjälpare som alltid skall vara med oss:
Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande.(Joh 14: 16-17)
Sanning är alltså livgivande, till och med livskapande. Sanningen skänker även frihet, säger Jesus:
”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31-32)
Särskilt det sista citatet finner jag intressant; Jesus talar om sanningen som om hon vore en person; ni skall lära känna sanningen. Och visst är den heliga Ande en person; hon är den tredje personen i tre-enigheten - det tredje ansiktet, Gudsvinden, Ruach. Gud är Ande, förklarar Jesus till kvinnan vid Jakobs brunn. Denna ande kan komma till oss människor som en mäktigt dånande vind - såsom pingstdagen beskrivs i Apostlagärningarna:
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem (Apg 2:2-3)
Eller som ett stilla sus, som får människan att gömma undan ansiktet i manteln:
Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. (1 Kon 19: 12-13)
Tilltalet är personligt eftersom den som tilltalar är just en person. När Gud ropar, behöver han inte alla gånger dåna med en fysisk stämma.
Johannes döparen säger att efter honom kommer en, som kommer att döpa "med helig ande och eld" (Matt 3:11). Jesus säger att han har kommit för att "tända en eld" på jorden, och direkt efter det talar han om sitt eget dop, som han måste igenom:
Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. (Luk 12:49-50)
Det är alltså uppenbart för mig att den heliga ande och eld på något sätt hör ihop. Vi kan alltså förvänta oss, att när sanningens ande gör sig gällande i våra liv, är det inte enbart en angenäm upplevelse; en del saker måste brinna, ibland ner till grunden, som ju Jesu korsfästelse tydligt visar; den gamla människan måste dö innan den nya kan återuppstå, och visa mig den dödsprocess som inte innehåller någon plåga för den inblandade.
Mitt i våra respektive dödsprocesser kan det vara värt att minnas att Jesus säger att sanningen gör oss fria. I första mosebok beskrivs hur människan ville rycka kunskapen om gott och ont till sig själv med våld, utan tillstånd, men det är inte så Gud arbetar: ja, sanningen skall göra oss fria men den kommer till oss alltid som en gåva. Vi behöver inte själa, inte för att det - vilket historien tydligt visar - skulle fungera ändå. Guds skapelser tenderar att vara medvetna, eller vad sägs om dessa versrader, i vilka visheten beskriver sig själv:
I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,
innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,
när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden. (Ords 8:22-26)
När vi söker efter Sanning och Visdom minglar vi med varelser, som är självmedvetna; dessa väsen har ett eget jag. Den ena Gud själv, den andre skapad av honom, till självmedvetande. Att öppna dörren för dessa väsen är att föra en aktiv dialog, med en annan medveten varelse. Det öppnar onekligen upp ens tankevärld och begreppsvärld mot nya, spännande verkligheter.
Nu på söndag firar vi pingstdagen. Vi firar minnet av en dag, då Guds verklighet nedsteg till jorden, i ytterligare ett steg närmare den dagen då båda verkligheterna, vår jordiska, och hans himmelska, smälter samman och blir ett. Hur kommer den slutgiltiga sammanformningen ske? Jesu liknelser har fler eldsbilder, i vilka det gamla dör, för att ge plats åt det nya. Om vi tillåter den Heliga Ande ruva även i oss, kommer vi säkerligen uppleva Hennes Värme, och hur den ibland förgör ofunktionalitet i oss, till förmån för större mått av frihet och sanning - till förmån för mer plats för Henne själv att sträcka på vingarna i.