Vad är himlen? I Apostlagärningarna får vi läsa en rätt så absurd beskrivning om hur Jesus "lyftes upp i höjden", "steg upp i himlen", "far upp till himlen". Det är inte så konstigt att de första ryska astronauterna meddelade att Gud inte finns, för nu hade ju de stigit upp i himlen och där fanns ingen Gud att beskåda.
För oss idag låter det som ett trams-argument - Jesus själv säger ju att Gud är ande, hur förväntar du dig att se något som inte består av fysisk materia - men med tanke på beskrivningen i Apostlagärningarna måste den troende kristna ställa sig frågan: "vad är himlen"? Jesus blev, enligt beskrivningen ovan, helt fysiskt upptagen, höjd upp, lyft upp från den jord vi trampar på, och han försvinner sedan i ett - moln? Vad är detta?
I första Mosebok, beskrivs hur Gud skapar allt som är, inklusive himlen:
”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. (1 Mos 1:6-8)
Ett valv? En skiljevägg? Faktiskt, första Mosebok börjar med orden:
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Vi går tillbaka till skiljeväggen; våra astronauter kan vittna om att det finns en skiljevägg, ett valv, som gradvis tunnas ut, som de måste ta sig igenom innan de kommer ut till djupa rymden; vi kallar det helt enkelt för atmosfären. Luft.
Luft? Om himlen består av gasblandningar som vi helt enkelt kallar för luft, måste vi ju dra slutsatsen att vi alla minglar med "det andra Konungariket" dagligen och stundligen. Himmel och jord vidrör varandra, intimt, och vi människor korsar båda konungadömen, hela tiden. Vi andas in himlen hela tiden, vi skulle inte klara oss särskilt många sekunder i enbart ett av dessa båda Konungariken. Himlen omsluter hela vårt väsen varje sekund, vi rör oss i det, vi andas det, vi är - kort sagt - där, hela tiden. De båda sfärerna, konungarikena, omfamnar varandra som två älskande, och människan vandrar som ett fyrhus med fötterna på jorden och huvudet och kroppen i himlen. Vi är där. Vi är hemma.
Sedan såg jag, och se, en dörr stod öppen till himlen (Upp 4:1)
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. (Upp 21:1-2)
Jag tror att de flesta är på det klara med, att Johannes inte talar om en fysisk dörr i kapitel fyra; han fortsätter, i samma kapitel med att säga "jag kom i hänryckning, och se..." När "himlen öppnar sig", när dörrar öppnas in i denna andra, angränsande verklighet, är det inte en fysisk dörr som öppnar sig, men det som kliver ut, till vår värld och verklighet, kan anta en nog så fysisk form; bibeln är full av beskrivningar om möten med änglar, och så har vi vår Herre själv, som är den första personen till att äga en sant mänsklig kropp, sådan, som det var tänkt från första början att vi alla skulle ha. Med den kroppen kan han förflytta sig igenom valven, genom sfärerna, han vandrar i båda Konungarikena, precis som vi gör redan nu, skillnaden är att vi har, för tillfället, enbart tillgång till de fysiska rikena.
Men den heliga staden, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, är inte, enligt kännare sådana som N.T. Wright, en fysisk stad, utan Guds rike, Guds sfär, som till slut omfamnar hela hans skapelse; de båda konungarikena smälter samman och blir ett, såsom vi redan har en föraning om, där vi vandrar i våra båda riken dagligen och stundligen, redan idag.
Den Jesus, som föddes ur korsfästelsens smärta, som tog på sig att bära den gamla mänskligheten in i det nya som har lovats till alla som vill vara en del av hans väsen, den Jesus vandrar fritt mellan sina båda riken, dagligen och stundligen. Han kommer och han går, ständigt närvarande, alltid nära, precis som himlen inte är något där uppe och där borta, utan något vi mycket intimt minglar i varje gång som kroppen reflexmässigt andas in och ut. En sådan kropp är det tänkt att vi alla skall ha, inga rymddräkter behöves.
Idag är Kristi Himmelsfärdsdagen. Vi behöver inte, likt Galiléerna, stå och skåda upp mot skyarna och få nackspärr på kuppen. Himlen är här, vi går i den varje dag. Och en dag, när förlossningen är ett faktum och det nya föds, kommer vi att röra oss lika fritt mellan himlens och jordens samtliga aspekter och dimensioner som vår Herre redan gör.
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. (Upp 22:14)
I Jesus tvättas vår fysiska klädnad ren. I honom, som delaktiga i hans väsen, öppnas stadens portar till oss, och vi kommer att fritt få vandra ut och in, komma och gå, som vinden och anden.