Djupt bland bladen,
i prassel och gammal tystnad,
mina ögon fladdrar
efter din blick.
Gud gömmer sig i tre-enigheten, och jag slår min panna blodig mot de gammaltestamentliga texterna i ett försök att begripa mig på Honom. Det är en märklig kurragömma-lek vi leker; han lockar mig till att läsa en specifik bok i GT, och sedan försvinner han, i skuggor och tystnad. Ibland anar jag något, jag ser en glimt av Honom, en aspekt som jag nästan förstår, medan jag harvar vidare i ökensanden av Jeremia, efter att ha klarat Jesajas skarpa klippor. Om jag kände mig som en bergsget medan jag klättrade efter Jesaja bland höga, ekande bergsväggar och en stor klarblå himmel, känner jag mig mer som en skallerorm eller någon annan ökenvarelse nu, när det är Jeremias tur. Hettan i Guds ilska i dessa texter är lika vass som ökensolen som gassar på mitt på dagen; jag får ömsa skinn var och varannan sida och när det gamla lagret åker av känner jag mig öm och rå, utan hud.
Det hjälper inte. Han ger mig inga andningspauser. Nästa lager ska av, innan jag ens har hunnit odla dit någon ny hud för Honom att slita av. Vad är det han vill? Och ändå jagar jag detta väsen, denna varelse som så totalt utan nåd hudflänger mig.
av dina steg
leder mig djupare in,
till ett mörkare kaos.
Att brinna ner till grunden, för att sedan återuppstå, tunn, spröd och utan ens de mest grundläggande gränser, är en mödosam process. Att göra det om och om igen, i snabb följd, är att gå in i ett kaos utan dess like. Om och om igen, samtidigt som jag blåser vidare, som ett smalt streck - en vindpust åt gången, efter hans steg. Konturerna av dem försvinner i den hopplösa ökensanden lika fort som de dök upp. Vind och rök, minnet av ett minne.
i min bön,
tar skydd
bland mina ensamma skuggor.
I mitt inre öken, mitt under middagshettan, är det tyst. Jag ber, och förlorar fokus. Jag snubblar in i bönen igen, och lika fort förlorar jag fokus igen. Och nu har han plötsligt slutat med sitt arga rytande; det finns nåd att få i ökensanden. Även Han tar skydd i mina skuggor, som den blåa dansande lågan som det är möjligt att möta i sin egen ensamhet.
ger mig en ung Starets,
Du,
beser tyst min vandring
Du
spänner dig i språng,
bland skrattande ulvar och rytande lejon,
slukar Du mig hel.
Hans logik är hans alldeles egen. Jag förväntar mig en gammal, erfaren Starets, han förser mig med en ung mentor, som dör på ett romerskt kors, i sin dödstimme tio år yngre än jag är nu idag.
Jag förväntar mig en erfaren pedagog, någon som har undervisat minst lika länge som jag, helst längre, han ger mig en färsking, som inte hade någon formell utbildning från sin tids lärarhögskola, en ungtupp som inte hann göra ens sina fem första hundår som lärare.
Jag förväntar mig – när han nu har pekat ut ett öken och enorma vassa klippväggar för mig att ta mig an – att han skall hålla mig i handen hela vägen, alltid finnas där vid min sida, som den pratglada Guden som hela tiden är redo att svara på minsta fråga jag har längs vägen.
Han ser på min vandring i tystnad. När de skrattande ökenvargarna och nomadiserande lejonen börjar närma sig sitt lätta byte spänner han sig till språng. Med lättnad ser jag på; nu kommer han att jaga undan patrasket.
Istället är det jag som blir slukad, hel.
efter dig
längs vita tangenter
och svarta toner.
I det kompakta mörker som är hans okända innandömen, trevar jag med händerna och letar efter något som kan ge mig riktning. Från Jeremias texter landar jag vid mitt piano, och de vita tangenterna lyser fram i mörkret precis så ljusa, att det går att ge resan någon slags ny färdriktning. Vad dyker upp – från inifrån mig, från inifrån Honom, ifall jag provar ett annat sätt att kommunicera?
I skogen av profeter och glömda böner
hittar jag så
äntligen
vid flytande floder och mjuk mark,
Spår
Och det är där, vid musikens flytande floder, som jag igen blir påmind om min första kärlek. Det finns oändliga mängder faktisk musik och poesi i GT. Sångtexter. Dikter. Instruktioner till instrumentalister. Faktiska instrument, avbildade i beskrivning efter beskrivning.
Musik, sångtexter, poesi. Mina modersmål.
Ökenmarken mjuknar till. Där, i skuggan av klipporna, en flod, mjuk mark. Ja, här har han gått. Här har min tre-enige Gud vandrat. Även Han söker vila och trädens skuggor under den hetaste middagstimman, även Han söker svala kvällsvindar. Här, äntligen, talar hjärta till hjärta.
Spår.
i prassel och gammal tystnad,
mina ögon fladdrar
efter din blick.
Skuggan
av dina steg
leder mig djupare in,
till ett mörkare kaos.
Du gömmer dig
i min bön,
tar skydd
bland mina ensamma skuggor.
Du,
ger mig en ung Starets,
Du,
beser tyst min vandring
Du
spänner dig i språng,
bland skrattande ulvar och rytande lejon,
slukar Du mig hel.
Skrämt letar mina händer
efter dig
längs vita tangenter
och svarta toner.
I skogen av profeter och glömda böner
hittar jag så
äntligen
vid flytande floder och mjuk mark,
Spår