Jag tror att det var Maya-indianerna som införde den enda sport som jag just nu har intresse av att engagera mig i - att spela fotboll med ett avhugget huvud - och ditt ser ut att ha den rätta, avrundade formen. Kom igen, var inte så snål nu! Att hålla mig på gott humör måste, vid det här laget, räknas in som en samhällstjänst.
"Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede." (Ef 4:26)
För att inte låta solen gå ner över mig medan vreden fortfarande kokar inombords krävs dock lite mer än bara en allmän förvissning om att jag inte borde gå omkring med ilskan i systemet. Det som kommer närmast till är ju att klä sin ilska i ord - låt den, som irriterar mig eller har sårat mig eller förargat mig veta detta! Låt oss reda ut saker och ting och verkligen tala ut om saken - eller hur? Nja. Det är för lätt hänt att detta utredande eskalerar i verbal ilska och anklagelser, som i sin tur mynnar ut i ett häftigt gräl:
Dåren ger luft åt sin vrede,
den vise behärskar sig. (Ords 29:11)
Vrede är att likna vid eld: att ge luft åt den är att mata den, ge den syre, vilket i sin tur får flammorna att slå än högre. I vårt samhälle idag talas det högt och lågt om "anger management" och just vikten att kunna klä sin känsla i ord. De bibliska skribenterna hade en annan approach, när det gäller att dumpa, göra sig av med saker och ting. Den engelska översättningen av Jakobsbrevets fjärde kapitel kommer mig till undsättning:
What causes fights and quarrels among you? Don’t they come from your desires that battle within you?
You desire but do not have, so you kill. You covet but you cannot get what you want, so you quarrel and fight. You do not have because you do not ask God. (Jak 4:1-2)
Att vända sig till Gud med vår vrede, ilska och vanmakt är det rätta sättet att handskas med giftigt avfall: han kan - bokstavligen - ta det. Det dröjde rätt så länge innan jag lärde mig att det är okej att bära min vrede till Gud; jag kunde inte föreställa mig att
a) det kunde vara på något sätt rätt att uttrycka min allra avgrundsdjupaste raseri inför Honom
b) att det skulle hjälpa på något sätt. Precis som om Gud skulle bry sig om mina fjuttiga problem och känslor? Kom igen - universums skapare, han som skapade allting ur ingenting, varför skulle Han intressera sig för vems huvud på ett fat jag den här gången hett önskar mig?
Dock vittnar generationerna som har passerat före mig, samfälligt, gång på gång, att det gör Han, och det lönar sig att gå till honom med allt:
Kasta din börda på Herren,
han skall sörja för dig. (Ps 55:22)
Petrus måste ha varit väl förtrogen med just dessa versrader från Psaltaren, då han citerar dem, nästan ordagrant, i sitt första brev:
kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. (1 Pet 5:7)
Jag observerar att det står "börda, bekymmer". Det är meningen att människan skall gå till sin skapare när hon känner sig tyngd av sina bördor och bekymmer. Vi är konstruerade till att ha den dialogen med Honom.
Autism, utvecklingsstörning, Tourettes, influensa, feber och bronkit. Jag har övat mig under julveckorna att skriva brev till min Herde. Att gå till Honom med allt som tynger mig, med allt som sotar ner mitt hjärta. Envist plitar jag ner allt det som jag skulle helst vilja skrika ut inför andra. Det tar tid att lära sig att göra om, och göra rätt. Det är en irriterande, frustrerande process, där jag inte kan vara säker på särskilt mycket något annat än att andra har vandrat den här stigen före mig, och lämnat sina vägmärken vid vägkanten, för att försäkra alla oss som kommer efter, att vägen är helt rätt vald.