Tro det eller ej, men det är i den sitsen vi alla sitter i: vår Far, Gud, Skaparen, har valt en brud till sin älskade Son. Han har valt med stor omsorg och kärlek, och valet är - du. Och jag. Mänskligheten. Alla är inbjudna till brudskapet, och bröllopet skall tydligen äga rum väldigt snart. Och det här kommer att bli ett bröllop av särskilt magnifik rang, för det är minsann inte bara Gud själv som skall gifta sig, det är så att Hans verklighet, hans dimension, skall också gifta sig - med vår. De två skall bli ett, som det heter. Det Stora Bröllopet - den, som Jesus har talat om i så många av sina liknelser, är hans eget, och bruden, den utvalda, älskade, smyckade, är ingen annan än du, jag och alla andra som väljer att vara del av hans kyrka.
"Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” (Upp 19:7)
"Bruden har gjort sig redo." I förra veckans bloggpost skrev jag, att jag väljer att förbereda mig inför den åstundande sammansmältningen av världarna; att jag inte tror att jag skulle klara att möta hela närvaron av Guds Son, när den kommer neddånande över oss, utan förberedelse. Den här veckans bibeltexter pekar på samma sanning, som förra veckans - övergången kommer att bli traumatisk:
för att tömma min vrede över dem,
all min glödande harm.
Ty hela jorden skall förtäras
av min lidelses eld.
Då skall jag förvandla folken (Sef 3:8-9)
Eldsbilderna från förra veckans texter går igen i den här veckans; att möta hela Herrens närvaro head on, beskrivs som något väldigt intensivt; Herrens eld kommer att förvandla folken – i den här sista förvandlingen – när verkligheterna smälter samman – antingen förgås vi eller förvandlas vi. Elden har båda förmågorna: den kan förtära - och den kan förvandla.
Det är här träningen kommer in i bilden; möter vi Herrens eld som en allt slukande, förtärande eld eller som en förvandlande, omdanande eld? Uppenbarelseboken talar om hur Guds stad kommer ner ur himlen; det är alltså inte vi kristna som skall försvinna upp till någon annan himmelsk harpklingande verklighet, utan det är Guds verklighet som kommer ner till oss:
Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud (Upp 3:12)
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja. (Matt 25:1-9)
Så som jag ser det, är detta en allvarlig varning för kyrkan: uppenbarligen tror alla tio flickor på att brudgummen skall komma. I annat fall skulle de inte bege sig iväg för att möta honom. Fem av dem verkar tycka att det räcker med tron i sig; de behöver inte förbereda sig på någon lång väntan, de behöver inte tänka efter - de bara går, sådana de är, med var sin lampa.
Nu kommer brudgummen, och hälften av flickorna är inte förberedda. Meningsutbyte uppstår.
Vad är det för något som jag äger, som jag inte kan låna ut till dig? Vad har jag för något som räcker för mig men som inte räcker för både dig och mig - som inte går att dela med sig av på kort varsel? Oljan, som håller min lampa brinnande, tänker jag, är just den kristna träningen: disciplinerna. När brudgummen kommer, måste jag ta dessa i bruk, omedelbart. De måste vid det laget vara en ryggmärgsreflex. Om jag stannar upp och börjar träna in dig, där och då, när Brudgummen kommer, kommer jag själv bli kvarglömd och kan inte följa med in till bröllopsfesten. Det finns ingen tid. I liknelsen har flickorna som har tillräckligt med olja inte tiden att börja dela med sig av det de har, i annat fall blir de själva kvar fumlande i ett mörker, som tydligen fortfarande pågår. Brudgummen kommer i ett mörker. Såpas mycket står klart av även de andra texterna, citerade innan. När han kommer, gäller det att ta det man har och följa honom - omedelbart. Vägen hem till honom är lång, och den olja jag har för min lampa räcker, men inte om jag stannar upp och börjar träna in dig nu, när han redan har kommit. När ropet kommer måste jag resa mig upp och gå. Då är det försent för mig att börja undervisa dig om återuppståndelsen historicitet, kristna discipliner, eller hur man bäst lär känna Herren. Han är här. Han ropar på mig. Jag måste gå. Du får själv springa bort till bokhandeln och vänta in tills det blir morgon och köpa dig en bibel.
Så - hur tränar man för denna sammansmältning av verkligheterna?
Hur tränar man inför ett äktenskap? Går det?
De flesta som är nyförälskade vill lära känna varandra. Veta så mycket som möjligt om varandra. Vad är det för ett liv jag håller på att förbinda mig till om jag skall leva med den här personen? Vem är han? Vad har han för vanor? Vad har jag för vanor? Hur ser hans vardag ut? Hur ser min vardag ut? Kan jag leva med en sammansmältning? Vilka är disciplinerna?
Det kristna svaret på detta är att se på Jesus: vad gjorde han? Hur levde han? Vad har brudgummen för vanor? Här kommer en lista på några saker, som tydligen var självklara för Jesus:
- Studie av den heliga skriften – redan vid 12 års ålder ställde Jesus intelligenta frågor till de skriftlärde.
- Fasta
- Bön
- Ensamhet
- Tystnad
- Enkelhet
- Fokus
- Undervisning
- Givande
Men sanningen är ju att det inte går att börja med träning utan en påtagliga vilja till det. Detta vet minsta marathonlöpare. Före träningen, måste komma en lära-känna-period, då förälskelsen kan ske. Sedan kommer viljan och motivationen till träningen.
Och det är kanske där det går att börja, redan nu, om man nu inte känner Brudgummen alls. Lära känna. Kanske först genom brevväxling. Vår tilltänkte har rest iväg, för att fixa med vår gemensamma bostad. Men han tänker på dig. Han skriver brev till dig. Skulle du inte läsa – när du nu vet att du skall leva med honom i resten av livet? Nya Testamentet är detta lära-känna-dokument.
Evangelierna. Vägkartan.
Breven. Hans personliga hälsning.
”Jag kommer snart. Jag kommer snart.” Det dukas till bröllop. Hur tänker du klä dig?
Alla rättigheter till texten och textinnehållet ägs av Päivi Billing