"Jag borde antagligen städa där", hade jag tänkt många gånger. "Nån dag. Dock inte idag." Och bröteshögen växte och frodades, i samma takt som mer grejer skuffades in: en badboll som det stod NIVEA på, aldrig uppblåst. Barnböcker som ingen läser längre. CD-skivor som ingen vet vad det finns på. Under tiden stod barnens och mina konstnärsgrejer i bortre ändan av köksbordet för "det finns ju ingenstans där vi kan ha sakerna. Det finns inte plats."
När allt var städat och klart insåg jag till min stora glädje att jag hade skapat tomma ytor, och i dessa kunde jag placera mina och barnens målargrejer, som annars stod borta vid köksbordet och hängde... och om jag flyttade in målargrejerna, då var ju sannolikheten väldigt minimal att det här skåpet skulle någon mera gång användas som ett brötesskåp. Ytan är ju upptagen! Med saker som jag faktiskt använde och älskade!
I ordspråksbokens sjunde kapitel står följande att läsa:
Min son, håll fast vid mina ord
och bevara mina bud inom dig.
Håll mina bud så får du leva,
bevara min lära som din ögonsten.
Bind dem om dina fingrar,
skriv dem på ditt hjärtas tavla. ( Ords 7:1-3)
Vad tillåter vi skrivas på våra hjärtans tavlor? Är det inte sådana saker som är viktiga för oss, som vi anser ge värde till våra liv? Det är de orden som fastnar och som vi håller fast vid, det är de orden som vi låter lindas om våra fingrar, så att de styr våra handlingar. Skåpet blev inte urstädat och använt till sin fulla potential så länge jag inte hade hjärtat med mig i städandet. Så länge uppgiften inte fick bli viktig för mig kunde ingen sann förändring ske. Problemet fortsatte att återuppstå, alldeles oavsett hur många gånger jag städade ut skåpet, för att jag hade inte genomgått någon attitydförändring. Inget nytt hade skrivits på min hjärtetavla. Och då höll jag mig fast i gamla beteendemönster.
Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort. (Matt 7:24-27)
Mitt skåpstädande hade, fram tills igår, varit en dåres städningsarbete: när skåpet var färdigstädat öste världen ner med nytt bröte, nytt skräp störtade sig mot mitt "städningsarbete" som rasade genast och raset blev stort... För mig blir urstädandet av diverse skåp och skrymslen, bortslängandet av gamla barnfilmer som ingen tittar på längre, tomma fodral och gamla teckningar en symbol för att samma arbete kan och bör ske även inombords. Dock är det bara jag själv som avgör HUR städandet, förändringsarbetet går till, vad är det för grund jag bygger på? Om jag gör mitt förändringsarbete halvhjärtat, utan någon villighet att faktiskt SLÄNGA BORT gammalt ofunktionellt skräp, oavsett om det handlar om vanor, beteendemönster eller känslor, då kommer världen snart att vältra sig mot mitt halvhjärtade urstädande, och snart ylar stormen, regnet piskar, och huset, förändringsarbetet rasar genast, och det raset blir stort...