Jag börjar med askonsdagen:
Askonsdagen är helt enkelt första dagen i den 40 dagar långa fastan, som föregår påsken. Följande säger wiki om askonsdagen:
Under askonsdagens mässa är det vanligt att prästen tecknar ett kors med aska på gudstjänstdeltagarnas pannor för att påminna om människans dödlighet. Vid tecknandet säger prästen detta eller liknande: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.”
Askonsdagen inleder alltså fastan innan påsk. Det är ett rörligt datum, och i år infaller den på den Heliga Valentines Dag – eller mer känt som Alla Hjärtans Dag, här i Sverige.
Valentinus var en präst som blev halshuggen 14/2 269 e.Kr. Han ville inte avsäga sig sin kristna tro, och anklagades även för att ha vigt kristna par. Som ni hör har han absolut inget att göra med vare sig romantik eller chokladhjärtan. Äktenskap på hans tid hade lite att göra med romantisk kärlek, och mycket mer med vilka familjeband som var kloka att knyta, släkter emellan. Valentinus själv skulle nog blivit mest förvånad över att vi har gjort hans dödsdag till en romantikens festdag. Den romantiska kopplingen får vi igen låna från wikis wetande:
”Kopplingen till romantik och kärlek uppstod troligtvis genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner.”
För mig som kristen går fastans inledande före kommersiella jippon, fåglar eller inga fåglar inblandade. Men vad betyder det att mannen som blev anklagad för att vara aktivt kristen blev avrättad just den dagen då fastan påbörjas – i år? Betyder det något alls?
Dagen före Askonsdagen heter Fettisdagen, och det är den traditionella Semmeldagen. Jag kan absolut tänka mig en semla, LCHF eller ingen LCHF. Men sedan skall ju fastan inledas, och då känns ett firande av chokladens högtid som lite malplacerad. Förra året uteslöt jag alkoholen helt och hållet för fastan som inledde påsken. Nu har jag och min man en överenskommelse om att i största allmänhet avstå från alkohol under vårvintern och våren, och detta välkomnar jag. Jag tror att Paulus har alldeles rätt när han säger att vi inte skall låta våra hjärtan (eller kroppar) fästa sig vid något alls så till den grad att det skapar ett beroende, och vanor (det är fredag idag, visst ska vi ha lite vin till middagen) har en elakartad benägenhet att utvecklas till just beroenden. Därför, att se över sina egna vardagsvanor och fråga sig själv ”kan jag avstå över en period” är en mycket viktig fråga, eftersom svaret avslöjar så väldigt mycket. Det är det fastan går ut på: fastan är en inre rannsakan där människan har en möjlighet att se på sig själv utifrån och ställa frågan: ”vad betyder just det här fenomenet i mitt liv?” ”Har det blivit för viktigt?” ”Tar det för mycket av min tid och min energi?” ”Hur påverkar detta mitt mående?” ”Upptar detta en plats i mitt hjärta och i min kropp som borde vara helgat åt Guds närvaro?” Fastan är tiden för de stora, tunga frågorna. Men också en tid för rensning och rening, och en ny början: fastan – att avstå från något – inleder den stig som så småningom leder till Via Dolorosa, vägen till korset, som i sin tur är en nödvändighet ifall uppståndelsen och ett nytt liv skall bli ett faktum. Det gamla, ofunktionella, måste först ses, sedan erkännas, därefter bäras till ljuset – ljuset, som för mig är Kristi Ansikte – och därefter lämnas där, för att brinna till aska i egen stillhet.
Askonsdagen. Alla Hjärtans Dag. Vi är så vana vid att fokusera på andra under den här dagen att vi ibland – åtminstone jag – glömmer bort vad vi har valt att kalla dagen för: Alla Hjärtans Dag. Inklusive mitt eget. Kanske är årets infallande av askonsdagen, fastans och stillhetens början, med romantikens högtid en påminnelse om Kristi kloka ord om att vi faktiskt inte kan älska någon annan överhuvudtaget förrän vi lär oss att älska oss själva: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Matteus 22:39. Hur älskar jag mig själv? Älskar jag? Personligen tycker jag att jag mest bannar och fördömer. Det är få varma, inkännande ord jag har övers till mig själv, ännu mindre nåd, barmhärtighet, eller ömhet. Kanske bör årets alla hjärtans dag, askonsdagen, bli en dag då jag frågar mig själv ”hur skall jag älska mig själv? Vilka ovanor kan jag i år ta en paus, en fasta ifrån, för att viga ännu mer tid till det förhållandet som är den viktigaste av de alla – nämligen den mellan min Herre och mig själv? Vad kan jag rensa undan för att ha plats att bjuda honom till en ännu intimare plats i mitt hjärta? Vad pekar han på, i år?”
I väntan hoppas jag. Låt askonsdagen komma med den Sanna Prinsen.