Hur kan man låta bli att tröttna
på den där fina askan som faller ner på städer under hösten,
något som inte riktigt brinner,
som samlas på jack-kragarna,
och som - lite för lite - lägger sig,
för att missfärga hjärtat."
Så börjar Pablo Nerudas dikt "a certain weariness". Och det är ungefär exakt så jag känner det just nu. Metoo - kampanjen fortsätter att öka i orkanstyrka. Nu handlar det om landets kvinnliga skådespelare, som tillsammans vittnar om knullsoffor som finns till för att få kontrakten förlängda, om manliga stjärnor som tafsar, kladdar, terroriserar, objektifierar, delar upp kvinnliga skådespelare emellan sig som Stalin och Hitler delade Europa-kartan, som våldtar, ofredar, tjatar, trycker sina putande kön emot den kvinnliga kroppen, våldskysser, samt kräver att en kvinnlig hand assisterar pissandet för det går ju inte annars, vad fan.
Jag blinkar ett par gånger i ren misstro. Jag som trodde att Sibelius Akademins spy-skålar (du har övat tillräckligt länge när du måste ta en paus för att spy) var äckliga reliker från en svunnen tid som aldrig kommer åter. Men nähe, vi lever tydligen kvar i militärjuntornas tid, där makthavare skall hyllas som Gudar - Or Else. "AVE CEASAR! AVE IMPERATOR! MORITURI TE SALUTANT!"
Sluta halshugg. Ser ni inte att det inte hjälper? Det spelar absolut ingen roll hur många huvuden som kommer att rulla i och med den senaste skandalen, det spelar ingen som helst roll hur många krismöten som hålls, hur många indignerade röster som uttalar sig i media - vi måste gå till hjärtat av problemet.
Hittar du honung, så ät inte mer än lagom,
får du för mycket kräks du. (Ords 25:16)
Det är väl ungefär där vi är nu, som samhälle. Vi kräks. Vi har frossat i honung i alla dess former, klibbigt, kladdigt, rinnigt, flytande, vaxkaka, och nu börjar alla ha ont i magen samt må illa.
Vad pratar jag om? Jag pratar om det som alla vet, men ingen vill säga högt: det funkar inte att ha sexet jämt och ständigt framme, överallt i exakt alla sammanhang. Vi har - alla, män som kvinnor, gemensamt - hjälpt till och bidragit till att skapa ett samhälle där:
Det är helt okej att sexualisera majoriteten av pop- och rockmusiken.
Det är helt okej att sexualisera och sensualisera reklamen – oavsett vad det görs reklam för.
Det är helt okej att sexualisera och sensualisera klädesmarknaden – oavsett vilka man säljer kläderna till för.
Det är helt okej att sexualisera och sensualisera majoriteten av filmerna, serierna, målningarna och allting annat som vi ser på och läser, betraktar som ”nöje”.
Det är helt okej att sexualisera och sensualisera till och med tvättmedelsflaskan, deodoranten och bilens växelspak så att de mest liknar fallossymboler.
Det är helt okej att mata hjärnan med undermedvetna och medvetna budskap om att sex skall finnas tillgängligt hela tiden, överallt, för alla.
Sen blir vi förvånade när vissa parter börjar de facto kräva detta, utgå ifrån detta. "För mycket honung på en gång" - syndromet, känt redan för ett par tusen år sedan, av de kloka som författade visdomslitteraturen i GT.
Att låta männen ensamma bära hundhuvud är, i den här kulturen, lika absurt som att skälla på en tre-åring som inte kan låta bli en öppnad Alladin-ask som står på hans höjd, inbjudande, på vardagsrumsbordet. Klart han är där och pillar.
Jämför jag män med tre-åringar? Ja, vissa av dem. Det är ju helt uppenbart att en del av dem har ungefär samma förmåga till självbehärskning och självkontroll ("HAN PLOCKADE FRAM SIN GREJ OCH BÖRJADE ONANERA") som en 3-åring som inte riktigt än har klart för sig att snoppen hör hemma i byxan, inte på den fina familjemiddagen, när alla ser på.
Så varför klarar kvinnorna detta bättre än männen? Vi bebor samma översexualiserade samhälle, vi umgås med samma lavinartade inmatning av sex som männen. Varför är det inte vi som är där och kladdar, och klämmer, stånkar, dräglar och petar? Varför är inte vi ständigt småberusade av att hela tiden finnas i ett ständigt sex-brus? Jag vet faktiskt inte. Det kanske har ändå att göra med könsroller. Lärs flickor självdisciplin på ett mer självklart sätt, fortfarande idag? Det kan vara så. Men hur det nu än är med den saken, kvarstår fakta: vårt översexualiserade samhälle, sådan vi har skapat och godkänt den, funkar inte. Den är trasig. Sönder. Ofunktionell. Giftig, till och med. Den skapar dräglande monster som ingen alls tycker det är särskilt trevligt att umgås med.
Vi måste våga se på detta, äntligen. Vi måste fatta, en gång för alla, att det inte funkar att mata hjärnan med sex precis hela tiden, överallt, jämt och ständigt och sedan gnälla över att missbrukarna blir upphetsade. Så länge vi inte ändrar vårt sätt att leva, vårt sätt att skapa kultur i våra översexualiserade samhällen kommer problemet att finnas kvar. Lägg undan Alladin-asken. Plocka fram den bara när det är dags att faktiskt bjuda ur den. Att ha den framme hela tiden är elakt mot samhällets tre-åringar; de, som har ett problem med missbruk, de, som har problem med gränsdragning, de, som har problem med makthantering.
Det finns en annan aspekt. Om sexet inte är framme hela tiden så kanske vi kan njuta mer av det? Less is more, som det heter. Då kanske mystiken, romantiken, och passionen får sina rättmätiga platser i våra liv.
Lyssna på samhällets kloka - tänkarna, poeterna, filosoferna, som har känt till detta sedan första soluppgången:
I want men, when they're born,
to breathe in naked flowers,
fresh soil, pure fire
not just what everyone breathes.
Leave the newborn in peace!
Leave room for them to live!
Don't think for them,
don't read them the same book;
let them discover the dawn
and name their own kisses.
I want you to be weary with me
of all that is already well done,
of all that ages us.
of all that lies in wait
to wear out other people.
Let us be weary of what kills
and of what doesn't want to die. (Pablo Neruda)
En klok judisk Rabbi sade en gång, för cirka 2000 år sedan, att sanningen är den som kommer att göra oss fria. Jag anser att det är hög tid att vi alla, kollektivt, lyssnar på det kloka i detta.