Fasta. Det låter både trist och tråkigt. För att inte tala om mödosamt och otrevligt. Varför skall en modern människa alls fasta idag?
Jag, som blev såld på LCHF kring förra påsken förstår precis den hälsomässiga poängen med att avstå från saker och ting. Ett sätt att beskriva LCHF vore väl att kalla det en året-runt-fasta; året runt - fasta från socker och stärkelse. Min kropp mår avsevärt mycket bättre sedan jag avstod dessa produkter. Men att avstå något för bara en period - är det någon vits med det?
Han börjar med att påpeka det uppenbara: Jesus fastade. Han började sin missionsgärning med en 40 - dagar lång fasta. "Om Herren fastade, skall då inte vi göra det", frågar sig Serafim.
Jo. När Jesus själv talar om fastan säger han "när" inte "om":
När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. (Matt 6:16)
Så klart att vi skall komma ihåg att Jesus var en Jude av sin egen tid, och på den tiden bland Judendomen hette det "när" inte "om" om fastan. Men, tänker jag, Jesus bröt mot så många sociala tabun redan som det var, om han hade tyckt att fastan var onödig skulle han då inte ha talat om det för oss? Varför skulle han själv ha påbörjat sin gärning med att fasta om detta var en helt onödig social företeelse av det slag som vi, moderna människor inte behöver bry oss mer över idag än hur männen höll skägget under första århundradet eller hur stora manteltofsarna skulle vara?
Riktigt så enkelt är det inte. Men vad innebär då en storfasta som täcker 40 dagar? Skall jag i 40 dagar avstå från att äta?
Nej. Så hårt är det inte. Den traditionella kristna fastan har uteslutit kött, ägg och mjölkprodukter. För mig som LCHF:are ser jag direkt klara problem: vad återstår då för mig att äta? Grönsaker? Frukt? Pasta? Ris? Potatis? Bröd? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte att fastans mening är att man skall under 40 dagar utesluta allt det som kroppen mår bra av och istället tvinga sig själv att äta saker som kroppen inte tål. Men det tål att noteras; när den äldsta kristendomen vi känner till ville rena sin kropp gick de över till en vegansk kost.
Och nu börjar vi närma oss kärnan av fastan: rening. Fokus. Att gå in i stillheten och bönen.
Att diciplinera både kroppen, själen och anden. I Filipperbrevet står det att vi inte skall låta magen bli vår Gud:
Många – jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar – är fiender till Kristi kors, de lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska. (Fil 3: 18-19)
Jesus gick bokstavligen till en öde vildmark för att möta fastan, tystnaden och stillheten. Vi idag, skriver Serafim, kan överväga även andra former av fasta: en medie-fasta kan för oss vara lika nyttig som en mat-dito. För att vi, moderna människor, skall även kunna närma oss det som var en självklar utgångspunkt för den unga kyrkans fastande människor måste vi först tacka nej till en väldig massa larm och umgåsande. Själv kommer jag att tänka på alla dessa människor som jag känner som har genom årens gång till exempel tagit sig an en "Facebook-fasta".
Vidare skriver han, att de tidiga kyrkofäderna ville skilja den kristna fastan från den judiska, och därmed satte man inga regler kring fastan; den var frivillig och folk deltog efter vilja och förmåga. Man uteslöt det som man ansåg sig kunna vara utan.
Igårkväll satt jag och tittade på den svenska Melodifestivalens första deltävling. Jag kom på mig själv med att falla in i bekanta, gamla mönster: skratta åt löjlighetsfaktorn. Oja mig över låtarnas brist på någon musikalitet. Men det fanns andra saker i gårdagens show som fick mig att skruva på mig olustigt. Att jag satt där, fast allt var mig fullständigt likgiltigt. Att jag satt där, fast programledarna kom med plumpa religiösa skämt som jag inte tänker förfasa mig över, men som jag bara tycker är onödigt. Att jag satt där fast jag faktiskt inte alls njöt av det. Möjligen då att jag faktiskt njöt av min egengivna rättighet att såga hela spektaklet. När Bollibompa-draken vaggade upp på scen och 5-åringen brast ut i total lycko-jubel rasslade det äntligen till i huvudet på mig:
mediefasta? Mello-fasta?
Jag mår ju faktiskt inte bra av att delta i detta. Efteråt kände jag mig ungefär som en flottig stekpanna. Jag hade deltagit. I ett spektakel som går ut på falska, påklistrade leenden, skämt som läses upp från kort, låtar som är bara glassyr och... något mer, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något kladdigt. Flottigt. Som klistrade sig fast vid min själ.
Jag skall gå in i min egen inre tystnad och stillhet i år, för att hitta fram till en djupare bön och en rikare textläsning. Min fasta skall bestå av tre ingredienser:
en monetär fasta. Jag ska inte köpa mer än det som familjen behöver.
en mediefasta. Jag ska inte titta på fler mello-deltävlingar.
en mat- och dryckesfasta: Jag ska fasta från mitt tedrickande och från mjölkprodukter. Jag vet inte om den sistnämnda blir totalt för jag är evinnerligt dålig på att gå omkring och vara hungrig - men jag skall i alla fall utesluta sockerfri LCHF-glass, proteinpudding, grädde och allt sånt som hör efterrättsvärlden till.
Detta gör jag inte för att straffa mig på något sätt. Jag gör det för att gå in i en djupare nivå av tystnad och stillhet så gott det i dagens larm-samhälle är möjligt.
Slutligen inbjuder jag dig som läser att fundera över detta med fastan och vad det skulle kunna innebära för dig. Vad vill du rena dig ifrån? Vad ropar din kropp eller själ paus ifrån?