Rabbin, han den nya, unga, böjer sig ner mot marken, mot hennes fötter. Inget säger han. Han drar några streck i sanden, inför hennes ögon, ritar, som om det bara var hon och han där. Han, nerböjd, mot marken, hon, stilla stående, rak som ett fruset träd. Himlen bakom hans böjda rygg strålar av morgonens ljusblåa toner. Hon flyttar tillbaka sin blick på honom. Han verkar ha gått in i hennes egen tystnad, tillsammans med henne. Han fortsätter att dra sina streck i sanden. Och plötsligt händer något märkligt: som ett blixtslag förstår hon, snabbt. De andra ser inte vad det är han ritar. Men hon gör. Hon står precis framför honom. Hennes hjärta slår snabbare. Ritar han för henne? Snabbt knycker hon på hakan och ögonen flyger mot hans figurer i sanden. Oj! Men - oj..! Hennes ögon blir stora. Oväntat, oväntat. Hjärtat hamrar i henne, för första gången på riktigt länge. Nu lyfter han sin blick och för ett ögonblick möter hans ögon hennes. Han säger något men för hennes del är det tunnelseende nu: plötsligt känner hon sin kropp, igen. Han böjer sig ner en gång till, och avslutar ritandet. Och de går, de andra. Med sitt hat och sin dom och sina stenar kvar, i sina egna kroppar. Hon tittar på den färdiga figuren, i sanden. Den, som han faktiskt skrev för hennes skull. Män skriver för män, detta vet hon. Men två gånger nu har han böjt sig ner för att tala in i hennes tystnad, privat, utan att dela sitt meddelande med de andra. Med männen. Ett alldeles eget ord, fick hon. Något som var bara hennes. Ett kvinno-ord, inte för henne och tusen andra, utan verkligen, bara för henne. Ingen önskan att gå, har hon. Går det att stanna, i detta vackra?
Han tittar upp nu, och frågar. Hon svarar, lugnt. Ja, hon kan gå nu, som han säger, och inte synda mer. Hon vet att han inte kommer att berätta för någon vad han skrev. Mycket av det han säger skall bli nerskrivet, det förstår hon. Men till henne, som inte hade något alls, gav han något som var alldeles eget. Bara hennes. Ja, tänker hon och sväljer. Det räcker. Det räcker långt. Så långt det behöver räcka.