Guden som jag förälskade mig i har dock ett modersmål. Det är, föreställer jag mig, med den vackert klingande Hebreiskan han skapar ljus, måne och skuggor. Av alla Nya Testamentets brev är det också just Hebreerbrevet som sätter flest myror i huvudet på mig. Samtidigt som den öppnar mina ögon för en djupare förståelse för förhållandet mellan mig och Guden.
Det kanske inte är slumpen.
"Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande." (Heb 2:10)
"Bli fullkomnad"?
Ett enda ord, och mina tankar är redan kastade i fritt svindlande fall. Betyder detta att Jesus, som senare i samma brev beskrivs som den samme igår, idag och för evigt inte alltid har varit fullkomnad? Hur kan någon bli något som han redan är? Hur kan någon aspekt av Gud alls bli? Det betyder ju att man är mitt i ett blivande, en process, mitt i något - ofärdigt?
Bli. Blir. Guden mitt i ett skapande - av sig själv? Nästa tanke - så främmande och ny att den får mig att förvånat leta efter andan - gör sig gällande: varför skapade Gud sig själv en avbild? Vad ville han med detta skapande?
Jag läser fundersam vidare i min finska bibel. Andra kapitlets fjortonde versrad får mig att igen stanna. På finska står det så här:
"Dessa barn är människor, av kött och blod, och därför blev även han människa - lik dem." (Heb 2:14)
Otåligt föser jag undan den svenska översättningen som utesluter just det där sista - "lik dem", som just nu manar mina tankar vidare. Snabbt bläddrar jag tillbaka till första Mosebok och människans tillblivelse:
”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss." (1 Mos 1:26)
Min vilda, otämjda Gud skapar sig en avbild - lik sig. Men varför skulle han sedan vilja göra sig själv lik avbilden? Åt andra hållet - ja, fylla avbilden med sig själv, men att skapa en avbild och sedan vilja bli lik den avbilden - jag förstår inte! Jag läser versraderna om och om igen, bläddrar fram och tillbaka mellan människans tillblivelse som Guds avbild och Guds tillblivelse som människans avbild. Finns det någonting i avbilden som han längtar efter att uppleva, kan Guden ha en tillblivande process där skaparen som måste skapa skapar även i sig själv och - sig själv?
Den tillblivande Guden?
Att skapa sig en avbild och därefter bosätta sig i den och vara - vad? Vara avbilden? Versraderna snurrar runt i huvudet. Hur skulle jag kunna veta vad han ursprungligen menade med sin skapelse - vad som var meningen från början, innan människans revolt?
Huset som kastade ut sin egen invånare och förblev tomt. Vi kan inte fylla oss själva med oss själva, ett hus kan inte bo i sig själv. Tankfull fortsätter jag läsningen. Hebreerbrevets okända författare ligger ett par steg före mig i tankekedjan:
"Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi" (Heb 3:6)
Den sista insikten gnistrar till och pusslet visar en bild av perfekt skönhet:
Min kropp är ett hus. Min vilde, icke-tama Gud, som doftar kanel och kummin efter sina vandringar bland höga berg och rytande leoparder vill dra in i sitt hus som han byggt sig själv med sina egna händer.
Jag står och darrar vid dörren. Redan är hans steg mycket nära. Vågar jag gå från teori till praktik - från öde och tom till bebodd - av vad? Vem är du, Yeshua Hamashiach, Melech Yisrael?
Och vad blir då jag - i ditt blivande?
Tveksam faller min hand från dörrhandtaget. Tankfull går jag ifrån dörren och sätter mig vid mitt köksbord. Och det är då det slår mig.
Han är redan här.
Det var aldrig min sak att öppna dörren.
Han kom in med egna nycklar.