Scen: onsdag eftermiddag. Anländer hem trött och hungrig. Känner doften av nygräddade våfflor. Magen säger morr.
Ola, glatt: "Vi missade ju våffeldagen häromdagen så flickorna och jag tänkte att vi skulle grädda våfflor."
Päivi, surt, medan hon blandar ihop en jättesockerfri omelettsmet till sig: "Jaja, det är alltid någon dag. Oftast handlar det om att man ska äta socker."
Oops.
("Gå till fängelset. Gå direkt till fängelset utan att passera gå.")
Tungan har makt över liv och död,
de som kan tygla den får njuta dess frukt. (Ords 18:21)
Eller vad sägs om den här:
Den som vaktar sin tunga räddar livet,
den lösmynte råkar i fördärvet. (Ords 13:3)
Men mitt i allt det här småroliga finns det faktiskt allvar inblandat: jag vill klara det här. Det måste finnas ett bättre sätt att umgås med folk förutom att ständigt uttrycka sig med stilla sarkasm om det mesta. Jesus är också inne på att det här faktiskt är allvarligt. Titta bara på vad han säger i Matteusevangeliet om löst sladder:
"Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.” (Matt 12:34-37)
Det är faktiskt ingen rolig tanke. Varje onyttigt ord. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av." Och detta är ett direkt eko av Ordspråksbokens fjärde kapitel:
Mer än allt annat – vakta ditt hjärta,
ty hjärtat styr ditt liv. (ords 4:23)
Allt hänger ihop. Hjärtat styr mitt liv, munnen säger vad hjärtat är fullt av. Just nu, när jag håller på att bli medveten om exakt hur ofta och i vilka situationer giftet flödar ut ur hjärtat och vidare till munnen - och att det verkligen är gift - slingrar jag mig som en mask på kroken: men så illa är det väl ändå inte? Det där var väl ändå inte sarkasm? Det var väl ändå bara ett konstaterande av fakta? Hur ser jag på världen, egentligen?
Det var nog inte Gud som fann det behagligt att skapa en sarkastisk Päivi. Någonstans på vägen var det nog jag själv som fann det behagligt att ge mig in i det skapande arbetet. Men om jag nu lyckas tråckla mig ut ur den tvångströjan - om jag lyckas skala av mig drakskinnet - så kanske, kanske den lysande vårsolen och hans ljus lyckas sy ett nytt skinn för mig? Så småningom.
Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. (Jak 3:2)
En sån tanke!
Megalynei he psyche mou ton kyrion.