Om du kunde vakna upp imorgon och ha fått en ny förmåga eller kvalitet, vad skulle det vara?
Det första som rasslar in i huvudet är en gammal frågeställning från bloggarkivet: kan Gud bli? Är Gud mitt i en blivandeprocess? Så här skrev jag förra året i Mars:
"Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande." (Heb 2:10)
"Bli fullkomnad"?
Ett enda ord, och mina tankar är redan kastade i fritt svindlande fall. Betyder detta att Jesus, som senare i samma brev beskrivs som den samme igår, idag och för evigt inte alltid har varit fullkomnad? Hur kan någon bli något som han redan är? Hur kan någon aspekt av Gud alls bli? Det betyder ju att man är mitt i ett blivande, en process, mitt i något - ofärdigt?
Var det så att Jesus blev något nytt på korset? Kan någon enda del av "The Godhead" bli något som den inte alltid har varit?
Paulus skriver att vårt gamla jag korsfästs tillsammans med Jesus, och vårt nya jag återuppstår ur hans grav tillsammans med honom.
Gud vill något med det fysiska. Det är ju rätt så uppenbart för varje troende teist, oavsett trossamfund. Jag tror att det finns en allmän uppfattning bland mina kristna vänner - och som jag alldeles nyss delade - att efter att vi dör så "vaknar vi i himlen" eller hur man nu väljer att uttrycka det. Den fysiska kroppen är död och begraven och nu har själen framför sig en evighet i Guds närvaro och glädje. Och detta trots att vi står i kyrkan och bekänner "vi tror på de dödas uppståndelse" var och varannan söndag.
Så här tror jag att de flesta föreställer sig processen:
Vi dör. Kroppen lämnas att förmultna. Det riktiga "vi" lämnar jorden för något som lite vagt kallas för "himlen". Men varför skall då de döda uppstå? Var är alla de som redan har dött - nu? Är de inte i himlen? Redan? Vad är det då som skall uppstå - i en tidpunkt i framtiden?
Populärlitteraturen innehåller ett antal böcker där människor som har haft en nära döden - upplevelse beskriver sitt möte med "himlen"; inte alltför ovanligt är att dessa personer beskriver hur de har mött tidigare hädangångna nära och kära - som alltså inte alls ligger och sover någonstans, i väntan på tidens slut och uppståndelsen, som den judeo-kristna traditionen har i alla tider beskrivit som en händelse, vid en specifik tidpunkt. Inte många, individuella, separata händelser, hipp som happ, i takt med att folk dör.
N.T. Wright är inne på just detta i sin bok "The resurrection of the Son of God" - han pratar om livet efter livet efter döden. Och här återknyter vi tillbaka till bloggpostens ursprungsfråga; kan Gud bli - få nya förmågor eller kvaliteter?
Uppenbart är att åtminstone vi utlovas detta:
Tänk dig följande: när du dör, hittar du dig själv i ett himmelskt paradis, där du vandrar omkring tillsammans med den Gode Herden, i väntan på det historiska tidevarvets slut. Sedan, när den tidpunkten har kommit, när väl den yttersta dagen har kommit, ikläds du i en ny kropp, som är så äkta, så fast och solid, så oförstörbar, att din forna fysiska kropp känns som en vag skugga av detta; ditt riktiga och sanna jag. Du förstår nu den fulla meningen med att "ha en kropp"; den påminner om den gamla, men är mer äkta, mer på riktigt, och med en del förmågor som du inte hade sedan tidigare - du är transfysisk. Alla ni som har läst Stephenie Meyers populära vampyr-sagor borde känna igen beskrivningen från Twilight - bokseriens sista del; Breaking Dawn: efter en längre process (tre dagar- observera) i en omvandlande, rakande, inre eld, vaknar huvudrollsinnehavaren med en ny kropp. Hon känner igen sin nya, numera oförstörbara kropp, men ändå inte; den har en radda nya egenskaper som den gamla inte hade. Och det är svårt att minnas livet i den gamla kroppen.
Behöver jag påminna er om att författaren till dessa böcker tillhör trossamfundet Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga? (Mormonkyrkan)
I begynnelsen skapade Gud fysisk materia som det sedan behagade honom att vandra omkring i:
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. (1 Mos 3:8)
Jag har alltid tyckt att den där versraden är bland det vackraste som har skrivits i Genesis. Gud är fysiskt närvarande. Så till den grad att man kan höra hans fotsteg i trädgården, i kvällsvinden.
Visst vill Gud något med att klä sin skapelse i fysisk materia. Varför skulle vi tro att han en gång skall förkasta allt detta för någon slags enbart-andlig-tillvaro i något som vi lite vagt benämner "himlen"?
Vi är på väg tillbaka, till en mer förtrolig tillvaro där vi kan förnimma vår Gud med vilka sinnen våra nya kroppar än kommer att ha. Vi är mitt i en tillblivelseprocess. Och genom oss är även Gud själv mitt i ett blivande. Även han är på väg till en tillvaro där direktkommunikation med skapelsen är igen en självklarhet.
Om du kunde vakna upp imorgon och ha fått en ny förmåga eller kvalitet, vad skulle det vara?
Jag tror att han skulle välja - och väljer - förmågan att återigen njuta av en mer direkt samvaro med oss, dig och mig, där omedelbar kommunikation är igen än självklar glädje.
Gud längtar efter mig - mitt sanna jag, som fortfarande är i blivande - tillsammans med mig, i mig och genom mig.
Tanken svindlar.