"Om du visste att om ett år kommer du plötsligt att dö, skulle du ändra på något när det gäller din livsstil? Varför?"
Ytterligare en Jesus - fråga.
Frågan om hur länge Jesus aktiva missionsverksamhet varade går isär. En del forskare säger tre år. Andra säger en. Oavsett vilket det var, är 1-3 år en fruktansvärt kort tidsperiod. Visste Jesus att han skulle dö? Jo då. Enligt evangelierna pratade han om det flera gånger i förväg. Till och med planerade den. För mig är den riktigt stora frågan - visste han det från första början - när han aktivt tog på sig sin uppgift som Messias? Visste han det när han gick ner i Jordanfloden för att döpas? Visste han det när han - inför påbörjandet av sin verksamhet - drog iväg till vildmarken för att fasta i 40 dagar?
Jag observerar också att det inte var Jesus själv som av eget initiativ begav sig ut i ödemarken:
Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. (Mark 1:12-13)
En person som går frivilligt behöver inte drivas. Då skulle citatet här ovan snarare heta "ledde honom ut". En person som har allting klart för sig behöver inte prövas. Beslutet är fattat. "Allt det andra" frestar inte längre.
Det är intressant att fundera kring. Det fanns en gång en ung Jesus som hörde en kallelse, vid sitt dop. Han drevs ut i öknen där han sattes på prov. I andra evangelier står det att Djävulen frestade Jesus.
Här stannar vi.
Säg nu att onsdagsfikat bjuder på smörgåstårta. Hur går det nu för mig i samma rum? Inga problem. Jag känner mig inte ett dugg frestad eller sugen. Varför? För jag gillar inte smörgåstårta. Jag har aldrig gillat smörgåstårta.
Tillbaka till Jesus. För att känna sig frestad måste han alltså känna ett sug. En längtan. Åh - han skulle verkligen vilja! Och det är här ett beslut fattas. Vilket vill jag mest?
Vad kände sig Jesus frestad av?
När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” (Matt 4:2-3)
Observera att anklagaren använder sig av samma strategi här som med Eva, i tidernas början: Om. "Om du är Guds son." Bevisa det. Hjälp dig själv. Gör någonting. Och framför allt - gör något som är bara till för dig. Kom igen nu - du är ju hungrig och du har ju varit så duktig och fastat i 40 dagar - var lite mänsklig nu. Ta makten. Ta den! Ta den till dig själv!
Parallellerna mellan Jesu första frestelse och Evas första frestelse är multum. Och det intressanta är också att den första frestelsen kommer i form av mat; ät. Och jo, nog kände han sig frestad. Den första Adam bestod inte provet. Den sista Adam gjorde det:
Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” (Matt 4:4)
Ur Guds mun hade gått ett ord där i tidernas gryning: "Av alla andra träd..." Den första Adam klarade inte av att lyssna. Genom att lyda enbart kroppens begär efter det uppenbart livgivande - mat - drog han på sig döden.
Anklagaren ger sig inte. Han går vidare:
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren 6och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” (Matt 4:5-6)
Jesus - den sista Adam, den första representanten av det nya människosläktet, svingar sitt svärd till att möta Anklagarens hugg:
”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Jag kan höra honom väsa av raseri och ilska. Men har har ett sista trumfkort - ett farligt ett - som han tänker spela ut, kvar. Det bästa och farligaste har han sparat till sist. "Du vill vara hela världens härskare, inte sant..?"
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” (Matt 4:8-9)
Det är ett farligt spel Anklagaren spelar. Först visar han Jesus alla riken i världen. Hela deras härlighet. Betet är stort nu. Nu pratar vi inte längre om en nybakad sockerkaka här. Vi pratar ingenting mindre förutom hela paketet - allt det som du någonsin velat ha. Här. Nu. Erbjudet. "Allt detta skall jag ge dig".
En nyttig sak för dig och mig att observera är, att man kan inte skänka bort något man inte äger. Visst är Anklagaren Lögnens Fader - men om Jesus nappar på det här erbjudandet - så måste Oppositionen leverera. Med ingenting mindre kommer Jesus att böja knä. Detta vet Anklagaren. Han är - även om så bara högst tillfälligt - den här världens Herre.
"Du behöver inte gå den svåra vägen. Jag kan ge dig det du vill ha. Du kan ta det nu. Ta den! Ta makten! Ta den för dig själv!"
Och nu byter Jesu svar karaktär. Hitintills har han hela tiden påbörjat sina svar på samma sätt: "Det står skrivet... det står skrivet..." Men nu - med den värsta frestelsen visar han hud - det här berör honom. Det här kastar ut honom från lugnet - även om så bara för ett ögonblick:
”Gå din väg, Satan."
Hud. Frestelse. Lust. Frustration. Irritation. Och ett sista mothugg med svärdsarmen:
Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” (Matt 4: 10)
"Det står ju skrivet". Inte "det står skrivet". Är det någon skillnad mellan de två? Jo. Den sista "det står skrivet" - uttalad med säkerhet, utan tvekan, med jämn röst. Det första - det står ju skrivet - med frustration, irritation, otålighet. "Tror du inte jag vill ha allt det här NU? Men jag kan inte! Jag kan ju inte! Det står ju skrivet..!"
Och där är beslutet fattat. Djävulen lämnar honom ifred.
"Jag är Messias. Jag har ett år kvar att leva. Hur skall jag på bästa sätt använda mig av det året?"
Resten är dokumenterad historia.