”We can do what ever the hell we want!”
Varpå en upprymd folkmassa bakom ledaren ropar:
”WHAT EVER THE HELL WE WANT!!”
”WHAT EVER THE HELL WE WANT!!”
”WHAT EVER THE HELL WE WANT!!”
Japp. Helt riktigt. Ingredienserna för ett helvete, så som vi önskar den, finns just precis där…
Moraliska objektiva värderingar? Äääh, vem bryr sig! Kom igen! Det är så mycket lättare att skrika och skräna tillsammans!
(Vi det här laget vet ni redan vad som skall skrikas)
Vi fortsätter att göra så. Kom igen, alla glada! ”WHAT EVER THE HELL WE WANT!” Säkert kan denna slogan samla fler ivriga, glada ute på gatorna än Greta någonsin.
Vi fortsätter att ignorera och tiga ihjäl ”the finetuning argument” när den dyker upp, för det är ju så mycket lättare att skrika i kör ”WHAT EVER THE HELL WE WANT!” samtidigt som afrikanska barn svälter ihjäl (det har de gjort sedan jag var liten och inte ville äta upp min broccolisoppa – TÄNK på de AFRIKANSKA BARNEN!) och samtidigt som tre-åriga båtflyktingar dör på okända stränder.
WHAT EVER THE HELL WE WANT!!”
”WHAT EVER THE HELL WE WANT!”
Ett vinnande koncept, detta.
Ett helvete. Skräddarsytt, men enbart för GRANNEN!
Men nu är det så här att kristendomen predikar en Gud som skrider in i historian, och går emellan. När vi uppför oss som allra värst har vi en tendens att glömma bort detta. Han lämnar oss inte ensamma med livet och döden, även om han har försett oss med en fri vilja. Där kommer han gående, med en stor folkskara. De är på väg in i staden Nain. Ut kommer ett litet begravningståg. En änka har förlorat sin enda trygghet i världen, sin ende son. Eftersom hon är änka, är hennes situation extremt utsatt: det här är en tid då individualism och individualistiskt tänkande inte existerar. Alla är, i förhållande till andra människor. Har man ingen är man följaktligen ingen. Änkan gråter, och hon har god anledningen att gråta. Hon har förlorat mycket i livet, men med den här sista förlusten går hon nu, inte bara i sin sons begravningståg, utan faktiskt, sin egen. Trots sin sorg måste hon ha uppfattat den stora folkskaran, i vars spets Jesus kommer gående. Hon tittar inte upp. Hon kastar sig inte vid hans fötter. Hon ropar inte. Hon ber inte om hjälp, överhuvudtaget. Hon är redan som en död.
Kristendomen predikar en Gud som skrider in i våra liv och våra död. Se nu, vad som händer: ingen har bett Jesus om något alls. Men när änkan passerar honom, tilltalar han henne. Skandal redan detta. En Judisk rabbi talar aldrig någonsin med kvinnor ute i det offentliga. Sedan följer nästa skandalösa handling: han orenar sig själv någonting alldeles hopplöst genom att vidröra båren, som den döda mannen ligger på. Bärarna stannar upp. Hela begravningsprocessionen har stannat. Och nu talar mästaren, en gång till, men den här gången till den döde:
”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” (Luk 7:14)
Den döde sätter sig genast upp, och börjar tala.
Här hade vi en död, som var på väg att göra just det, begrava sin döda, när livet själv drabbade dem båda. Att mötet med livet kan ske till och med mitt under en begravning, borde ge oss hopp. Och det säger myriader om vem Jesus är. Han rör om i grytan. Han låter oss inte alls vara ifred, i våra döda liv eller våra levande dödar.
Skillnaden mellan liv och död är just förmågan att dela med sig. Jordan floden förser två olika sjöar med vatten. Döda havet, och Genesarets sjö. Den ena sjön är stort nog att kallas hav, men det är faktiskt en stor sjö. Och den är död därför att den inte ger något ifrån sig. Den behåller varenda droppe som den får, och ger inget vidare i något eget utflöde. Genesarets sjö sjuder av liv och detta för att den har just ett eget utflöde; den både får och ger.
Just det - en sak till: den svenska översättningen på ”what ever the hell we want” är förresten ”vad fan (vi?) vill”.
Bara som information.
Från en språklärare.
Något att fundera på.