När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen (Joh 19:26-27)
Den Ortodoxa kyrkan ser det så, att här fick alla vi som är Jesu lärjungar, inte bara en specifik lärjunge, en ny mor. Jesus ger oss möjligheten till en relation med inte bara sig själv, utan sin mor.
Här i västvärlden har vi inte så mycket kontakt med vare sig den tanken, eller med Maria själv: någon gång ibland nämns hon i predikan, men det är inte ofta, och ännu mera sällan lyfts hon fram i den västerländska kyrkolitteraturen. Nu, när jag själv går en ikonografikurs, får jag en möjlighet att lära mig mer, inte bara om ikoner och ikonografi, utan även om hur östkyrkan tänker kring Maria och övriga helgon. Att skriva en ikon, som det heter, är att gå in i dialog med helgonet som avbildas. I ikoner som föreställer Maria tillsammans med sonen är det ofta så att Jesu blick är riktad mot Maria, medan Maria ser på oss. Maria riktar sin blick mot betraktaren, samtidigt som hon presenterar oss sin son.
Vi är inte vana vid att tänka så på henne, eller se henne som en äldre dam. Det som avporträtteras är ständigt den unga kvinnan, med det lilla barnet på armen. Men det är inte henne Jesus önskar att jag skall öppna upp mig för och lära mig av. Det är Maria Matronan, Dominan, Maria-med-vuxen-son-kvinnan, som värdigt stiger fram från bibelskildringen ovan. Så klart att hennes hår skiftar i ljusare toner, under huvudduken. Detta är en äldre, erfaren kvinna, och det är med stor nyfikenhet jag närmar mig tanken om henne.
Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. (Luk 2:51)
Dessa båda "bevaranden i hjärtat" ramar in berättelsen om Jesu barndom; från födelsenatt till 12-årig yngling. Det är Maria som bevarar sina minnesbilder i hjärtat, och delar sedan dessa med skribenten Lukas, som ger oss några unika bilder från inte bara Jesu barndom, utan även från den unga modern och hennes hjärta.
Av erfarenhet vet jag, att detta med att ha en äldre kvinna boende i ens eget hem är att ha en äldre, mer erfaren kvinna att betrakta och även imitera: precis som vi förväntas fråga oss själva i olika lägen "what would Jesus do", kan det vara mycket nyttigt, åtminstone för mig, modern, kvinnan, Jesus-lärjungen, att även fråga "vad skulle Maria ha gjort"? Många gånger är det ju så, att Jesu perfekta exempel blir för högt och stort och svårt för mig, och det är kanske därför som han har gett oss alla så många genommänskliga exempel som vi kan vända våra blickar till, även sin egen mor? Jesu mänsklighet visar för oss hur det är meningen att människan skall vara, när allt har blivit ställt till rätta. Men ibland kan det målet kännas för avlägset och onåbart.
Den äldre kvinnan, antagligen änka vid det laget som Jesus - från korset - ordnar med husrum åt henne, är, som förebild, en otrolig gåva för mig, den kristna kvinnan och modern. Om och när jag känner mig ensam kan jag alltid vända min blick i förtröstan mot hennes exempel, där hon gång på gång visar på att det inte bara går, utan är att föredra att leva det livet som Gud pekar ut åt oss, oavsett vad det innebär.
När jag känner mig jublande glad påminner hon mig om vikten att släppa ut glädjen i tacksamhet och sång; inget undertryckande, inget "lagom":ande, utan enbart ren jubel.
När jag känner mig förkrossad, ledsen och bedrövad, påminner hon mig om att i sådana lägen bör jag fästa min blick stadigt på Jesus. Hon finns där, vid foten av korset, och lider, tillsammans med sin son. Hos henne, den äldre matronan, finns en öppenhet som vågar låta sorgen vara sorg, utan att gå in i vare sig frusenhet eller avstängdhet. Maria vågar låta sorgen finnas.
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet (Luk 1:39-40)
Jag uppmuntras av denna självständighet, och jag beundrar även hennes förmåga och mod att fatta beslut på egen hand; när ängeln berättar för henne att hon skall bli havande med en väldigt speciell bebis, och hela världen håller andan i väntan på hennes "må det ske", är det inte så att hon säger till ängeln "kan du vara så snäll och återkomma om en vecka när jag noga hunnit höra mig för hos min mamma, min moster, min faster, min mormor, min farmor och de andra kvinnorna i min familj. Det är inte passande att en ung kvinna fattar ett sådant beslut alldeles själv och på egen hand." Det är underbart och fantastiskt att se beslutsprocessen hos denna unga kvinna: först - mer detaljer och mer information. "Hur skall detta ske"? Sedan - "må det ske". Ett eget beslut, helt oberoende klanen, släkten, de andra kvinnorna. Den här kvinnan är, i sitt eget samhälle och sin egen tid, unik och oerhörd. Vem, under denna tidsperiod, fattar väl någonsin viktiga beslut själv, utan att först rådfråga samhället? Maria lär mig självständighet inför Guds vilja. Maria lär mig vad det innebär att placera Gud och Hans röst först, i hjärtat.
Och slutligen: det sägs att Lukas var den första att skriva en ikon. Hans första ikon skall ha föreställt just Maria. Det är anmärkningsvärt att Lukas väljer att först porträttera en kvinna, och detta i ett samhälle där kvinnor inte ansågs likvärdiga med män. Marias självständighet skakar om, både i hennes samtid och vår egen nutid.
Som vanligt är min Herres uppmaning även en utmaning: släpp in min moder i ditt hus, du lärjunge. Lär av henne. Lyssna till henne. Och framför allt: tacka henne.
Sancta Maria, Mater Dei,
ora pro nobis, peccatoribus.
Nunc, et in hora mortis nostrae. (Utdrag ur "Ave Maria" - bönen)