Som du vet handlar det om mänskliga relationer. Det svåraste som finns. Som mamma till barn med tunga särskilda behov möter man alla möjliga olika slags attityder gentemot barnet: neutrala. Sakliga. Förstående. Nyfikna. Fördömande. Och så det svåraste av allt - direkt hatfulla. Det där sista gör obeskrivligt ont.
En sådan person har jag haft under de senaste åren i mitt liv. Hen har jag inte kunnat byta ut eller flytta på. Och hen har bokstavligen stått och skrikit mig i ansiktet om saker som jag har försökt att åtgärda så gott de nu går att åtgärda - men ändra på mitt barns handikapp - det kan jag liksom inte. Och jag har gråtit. Jag har gråtit, och jämkat, och vänt andra kinden till och fått den ena flygande örfilen efter den andra: vi duger inte, mitt barn duger inte och hur många gånger jag än har svarat det onda med det goda har jag fått mer ont serverat mig. Till slut kom hatet. Mitt eget hat. Jag ville inte mer - det kunde inte vara mig och oss det var fel på - och alla mina egna ursäkter för varför jag fick hata helt legitimt smög sig in som slingrande gröna ormar. Från mina värsta skuggor sträckte de sig fram och viskade in sitt gift i mitt hjärta.
Det gör ont att hata. Alla mina värsta och mest bittra tankar slog rot i mig och när det var som värst kunde jag knappt andas för att det gjorde så ont.
Men nu ska jag ju föreställa kristen. Så hur slåss en kristen, i hopplöst läge? Vad är det för svärd en kristen kan och skall svinga när livet blir svart?
Bön.
Jo, jag kan försäkra dig att jag tyckte det var helt meningslöst. Vilken var vitsen, frågade jag Gud, att lägga ord efter varandra när jag inte kände något annat än svart hat och bitterhet? Det var ju bara ord. Vilken nytta kunde det möjligen göra? Men jag bad. Envist. Så småningom började jag be för denna besvärliga hen. Som jag inte kunde flytta på. Som satt där hen satt, i den maktposition som hen hade. Över mig och oss, mitt barn.
Som en droppe som urholkar en sten började mina böner ändra på hur jag såg på situationen: kan hen faktiskt vara frisk? Beter sig människor som mår bra på detta viset? Nej, viskade svaret inom mig med ett allvar. Nej. En människa som mår bra har inget behov att skada andra. Insikten om detta var ett första steg mot ett uppriktigare böneliv: visst kunde jag be med större uppriktighet för någon som inte mådde bra?
Nästa genombrott var insikten hur sann Efesierbrevets så bekanta fras från sjätte kapitlet faktiskt är:
"For we wrestle not against flesh and blood,
but against principalities and powers,
against the dark rulers of this world,
against spiritual wickedness, in dark, high places." (Ef 6:12)
Under några särskilt besvärliga dagar hade jag bett Gud att visa mig hur jag kunde släppa min egen bitterhet och hitta sann förlåtelse i mitt hjärta. Jag bad i flera dagar om detta enda. Så en morgon, när jag fick syn på en bloggpost i just det här ämnet dånade det över mig - vad Efesierbrevets versrader verkligen betyder: det är inte personen framför mig som är problemet. Problemet är de makter som håller sig i skuggorna, men som verkar genom personen. Det är deras gift som sprutar genom personen till mig. Hen förstår inte bättre - förstår inte att skydda sig - som de flesta personer faktiskt inte gör. Hen är alltså lika mycket offer som jag. Och min fiende är inte köttet som står framför mig som dessa makter verkar genom. Min fiende står och gömmer sig i skuggorna, opererar genom personen. Håller hen fången med strängar av stål.
När jag såg sanningen i detta kunde jag äntligen sluta hata. Min bitterhet gav med sig. Istället hittade jag äkta medkänsla: vad svårt det måste vara att vara hen! Vem ber för hen - mer än jag? Gör någon alls det? Och nu började jag kämpa på allvar. Varje gång som mina egna mindre ädla känslor ville lyfta på sitt fula ansikte - varje gång som skuggfolket ville droppa in sitt gift i mig vände jag mig till aktivt bön: jag släppte allt annat jag hade för händerna och bad för denna hen. Så småningom lämnades jag ifred. Oppositionen tröttnade på mina böner. Ormarna krälade ut, i jakt efter bättre levnadsvillkor.
Sedan kom det första miraklet. Denna besvärliga hen började märkbart mjukna i sin attityd gentemot oss - fast jag inte hade gjort något annorlunda - förutom bett. Jag häpnade. Gapade. Vågade inte tro. Kunde det verkligen vara sant? Det var sant. Den mjukare attityden mot oss stannade kvar. Något enstaka knivhugg dök upp - men detta parerade jag med vänlighet och förståelse - och fick ett vänligt svar tillbaka. Jag skakade på huvudet. Vad var det som hände? Jag hade parerat med vänlighet och kärleksfulla handlingar innan - och fått bara spott och spe tillbaka.
Och nu idag, har jag fått besked om att denna person kommer inte längre att vara en del av min eller vår vardag. Det som kändes helt osannolikt, helt omöjligt som scenario har nu hänt. Förflyttad. Borta.
Det är inte med någon skadeglädje jag firar idag. Jag firar att jag hann göra mig av med mina egna obekväma känslor gentemot personen innan hen försvann. Jag firar att vi hann hitta bättre mark att stå på och kommunicera på innan hen försvann. Och jag önskar hen innerligt lycka till.
Tack kära underbara, mest fantastiska Gud! Tack för att du höll mig stark och inte lät mig ge upp! Tack för att något nytt kommer in i mitt och vårt liv. Tack för att du skyddade mitt barn, medan det onda pågick. Tack för att du skyddade mig, och lärde mig att slåss på rätt sätt. Tack för denna vapenträning.