Trädet är skapat som människans storebror och väktare; kunskapens träd och livets träd - skapelsens dualism erbjöds människan redan den där första morgonen: människa, skapa ditt första beslut. Kunskap, på egen hand, utan Gud, eller evigt liv, tillsammans med Gud? Båda träden bär lockande frukt. Intressant nog valde människan kunskapen före livet, och sedan efter dess har vi staplat fram i mörkret.
Vad hör människan ihop med?
Jesus säger att han är "vägen, sanningen och livet", ungefär som om de tre vore ett. Vår tre-enige Gud önskar ge oss fler bilder av hur "The Godhead" hänger ihop, och för att undervisa sin unga mänsklighet, eller kanske de första sanna människorna, de, som tackade ja till en dialog med sin skapare och därmed blev, fullt ut, de första människorna, placerar Gud oss precis under träden, på föliga fötter. Och där står vi och skakar, ostadiga som nyfödda fölungar, som de darrande tvåbeningar vi nu är. Och så vandrar han iväg, i den svala kvällsvinden, vår Gud, och lämnar oss till att besluta hur man gör när man växer och vandrar.
som ett träd
planterat nära vatten -
det bär sin frukt i rätt tid,
aldrig vissnar bladen. (Ps 1:3)
Som pilträd vid vattenströmmar, sträckandes sina rötter mot bäcken, önskar han plantera oss. Vid levande vatten vill han ha oss, stilla, växande i det osynliga, som slutligen blir synligt.
Framåt vill människan! Där borta ligger livet och lyckan, och så skyndar vi oss iväg, mot livets öken, bort från de generösa levande vattenkällorna. I våra trädlösa stadsoaser glömmer vi bort hur vår storebror gör, i sitt växande. Hur vandrar ett träd? Är det inte ständigt uppåt, neråt, mot det osynliga, med rötterna stadigt i det synliga?
”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk 17:20-21)
Hans eget liv exemplifierar detta på ett underbart vackert sätt: under sin mänskliga vandring längs vägen flänger inte Jesus hit och dit på planeten, i ett desperat försök att nå alla och se allt; idag Judéen, imorgon Rom! Nästa vecka står det Latinamerika i kalendern, månaden efter Australien och slutligen - Grönland! Djävulen försöker locka den unga Rabbin med just detta flängande, genom att visa honom alla världens riken; kom! Res med mig! Allt skall du få! Framåt, bort, någon annanstans vill människan! Livet väntar på dig!
På Korset exemplifierar Jesus fullt ut den osynliga växten och det icke-synliga inre vandrandet: här blir hans stilla växande i det osynliga synligt, men vi förstår inte vad det är vi ser. Metamorfosen sker plågsamt långsamt, stilla, rotad på en plats. Precis som han sade måste fröet i jorden, och han själv låter sig begravas i mörker och ensamhet. Den sanna förvandlingen sker utan vittnen, i det osynliga, men resultatet blir chockerande synligt för omvärlden: världsträdet, livets träd, sträcker ut sina grenar över hela världen, och slutligen exemplifierar han sin vandring på vägen en sista gång, genom att bokstavligen försvinna uppåt, mot Fadern. Kvar står lärjungarna, och sträcker på sina nackar.
Hur skulle vårt växande se ut, om vi vandrade på livets väg som vår store läromästare? Teologen N.T. Wright beskriver processen så här:
if creation comes through the kingdom bringing Jesus, we ought to expect it be like a seed growing secretly. That it would involve seed being sown in a prodigal fashion in which a lot went to waste, apparently, but other seed producing a great crop. We ought to expect that it be like a strange, slow process which might suddenly reach some kind of harvest. We ought to expect that it would involve some kind of overcoming of chaos. Above all, we ought to expect that it would be a work of utter, self-giving love. That the power which made the world, like the power which ultimately rescued the world, would be the power of not brute force, but of radical, outpoured generosity. (N.T. Wright, 2017)
Människan är tänkt att växa och vandra som träden. Jesus exemplifierar detta i sin egen vandring gång efter gång. Vår Gud planterade oss som trädherdar, i en stilla växande trädgård, där allt sjunger om en vandring och en växt som går stilla, långsamt, genom nuet, från det osynliga till det synliga.