Så visar det sig att svårare bön än så har jag aldrig bett i hela mitt liv. Varje bokstav i den bönen är en kamp - en, där jag låter mitt gamla jag dö, och väntar sedan - i en bävande vilja att tro. Att växa gör ont. Det visste redan Karin Boye på sin tid, och många före henne. Det gör inte bara ont i den som sträcker på sig, utan det gör också ont i stödplantan, det äldre trädet, som ibland måste bära sin del av det onda för att den unga, nya, skall kunna göra sitt växande.
Jesus visste detta mer än väl:
"det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er." (Joh 16:6)
Ibland är sorg helt nödvändigt. Också avslut. Jesus själv visste och förstod att han inte kunde vandra på jorden i samma slags människokropp som vi mer än en begränsad tidsperiod. Han måste vidare - till korset och genom korset till den sanna mänskligheten och den sanna människokroppen, det sanna människovarandet. Vi får inte vara beroende av det som är. Han kallar oss ständigt vidare, och när vi vill klamra oss fast vid våra favoritvandringskäppar, när vi klamrar oss fast och vägrar att släppa taget, då försvinner han ur sikte. Eller kanske är det vi själva som inte längre ser på Honom, utan på favoritverktyget. Så skapas avgudar.
om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. (1 Joh 4:12)
Pianistens fumlande försök att lära in en ny fingersättning. Nej, jag är inte rädd. Osäker, ja, fumlig, ja, men inte rädd. Jag hittar inte än, den nya melodin. Och vill då tillbaka till det jag kan. Och där bor rädslan. Den, som upprepar allting likadant som igår och i förrgår - den, som säger ja till trygghetens avgud och nej till förändringens mästare. Förändring och växt går genom korset. Djupare och djupare börjar jag förstå detta.
Jag vill äga. Jag vill ha. Jag vill markera: mitt. Min favorit, mitt val, det jag vill, önskar och föredrar. Men Han går aldrig med på det. Gång efter gång bänder han upp mina stela fingrar och lär mig nya fingersättningar. Det är frustrerande, för mitt hjärta vill ha tryggheten, den önskar att få klamra sig fast. Den vill markera revir. Han förstår mig, och samtidigt skrattar han åt mig:
"Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)
Att vara som vinden. Om och när vi har pånyttfötts av anden kommer vi vara lika svåra att hålla i handflatan som vinden. Det går inte riktigt att förutsäga oss, eftersom vi alltid, först, lystrar till Honom och vem kan fullt ut förutsäga eller förstå Gud? Hur blir vi, när vi är i sanning Hans avbilder? Helt och fullt pålitliga, helt och fullt trygga, helt och fullt kapabla att älska gränslöst och helt och fullt oförutsägbara och omöjliga, som vinden? Helt och fullt kapabla att rufsa om, både hår och fjädrar. Helt och fullt kapabla att smeka mjukt och ömsint.
Gud, lär mig mer. Töm min kopp på allt som jag har fyllt den med. Töm den, rengör den, torka den och fyll den sedan med vad du vill, när du vill. Svårare bön har jag aldrig bett i hela mitt liv. Innerligare bön har jag aldrig bett i hela mitt liv. Att älska är att kapitulera, att ge upp sina rättigheter. Att låta sig tömmas, i tillit. Även då när det gör ont. Kanske särskilt då.