Himlen tävlade med träden; bakom vita spindelväv som krusade och tussade ihop sig lyste en klar, och hög himmel, och medans jag promenerade visste jag inte riktigt om jag skulle titta upp, mot himlen, eller omkring mig, på träden. Det kändes som om jag gick i ett mellanlandskap, där två olika verkligheter rörde vid varandra.
Sådana här vackra majdagar är det inte alls svårt att föreställa sig giftermålet av de båda dimensionerna, vi, på vårt fysiska sjöbotten, och Gud, ovanför ytan, i sin himmelska realitet, och hur det skulle vara om båda dessa smälte samman.
Nötallergikern, som ber om ett mirakel, så att hon kan äta sina nötter, upptäcker allt som oftast, att Gud inte svarar:
Ni ber, men får ingenting därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär. (Jak 4:3)
Så länge jag ber för att "bara tillfredsställa mina egna begär", ber jag alltså illa, enligt Jakob, bror till Jesus.
"Ni vill ha, men får ingenting." (Jak 4:2)
Att börja be om rätt saker, att börja längta efter rätt saker, är en knakande växtprojekt. Det kräver öknens tomhet och även en del åskstormar, som rensar ut den tryckande, kvava hettan, som var så äckligt klibbig innan. Efter regnet har landskapet spolats rent, och ibland till och med bytts ut till ett nytt. Nya flodbottnar och fåror har bildats. Gud skapar nya vägar, och pekar ut en ny vandringsled. Det är uppfriskande att hitta den nya stigen, som leder till nya ställen och nya upptäckter. Raka motsatsen till det bedövande trista, inövade, monotona livet i gamla synder, där man upprepar till vansinnes gräns gamla sätt att agera, som möjligen ger en stunds lättnad - men sedan kommer man tillbaka till samma punkt där man stod innan, och inget har förändrats. Utsikten är precis den samma, sådär som den brukar vara, betraktad från en fängelsecell.
Det gör inget med ensamheten längre, för nu äntligen har verkligheten runt mig stillnat såpas mycket, att jag kan skymta Honom genom ytan, jag kan skymta kölen på hans roddbåt, och ibland kan jag se hans åror, som vadar igenom min verklighet, i takt med att Han visar mig vägen längs den flodbotten där jag just nu går, i ett ständigt uppåtspanande, efter Honom.
I stormen kliver han ut ur båten, ropar till den, och drar sedan upp mig, från den lermark, som min sandbotten plötsligt hade bytts ut till. Eller som Jesaja skriver:
Så säger han som är hög och upphöjd,
han som tronar i evighet
och vars namn är heligt:
Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde.
Jag ger de försagda mod,
ger de modlösa kraft. (Jes 57:15)
"Låt oss bemöda oss för att gå igenom den smala grinden. Precis som träden inte kan bära frukt om de inte har tagit sig igenom vinterstormarna, så är det även med oss: den här nuvarande tidsåldern är en storm och det är bara genom många prövningar och frestelser som vi kan nå Gudsriket, och arvet som där väntar."
Vi människor är Guds vandrande träd, burarum. Det kristna pilträdet skall inte sova vid vattnet, det skall sänka ner sina rötter djupt och sedan bära blommor, frukt, kåda; skönhet, glädje och sötma till världen. I mig klättrar katter, fåglar flyr undan till nästa gren, vid mina rötter leker barn och vänner söker skugga och skydd under mina grenar. Ur mig plockas frukt till hösten och blommor till sommarens fester. Ett sådant vandringsträd önskar jag vara, ett träd som böjer sig i Gudsstormen, som susar och sjunger när Hans vind blåser, och som sträcker sig ständigt högre upp, mot ytan, mot ljuset.