Under veckan som har varit har jag funderat vidare på just det temat, hur vi, liksom träd, är menade att växa åt två håll: ett träds rotsystem sträcker sig neråt, i och mot det osynliga, för att stabilisera trädet. Stammen och kronan sträcker sig uppåt, i det synliga, men också i en symbolisk växt mot himlen, mot Fadern. Precis på samma sätt bör vi människor växa, viskar Gudsrösten inom oss: med ett stadigt rotsystem i det osynliga, det vi inte kan greppa och se, och med en synlig stam och krona mot vilken vår omvärld kan luta sig emot och vila sig under. Bibeln rotar oss i det icke-greppbara, det som går dåligt att förklara, och ibland till och med dåligt att förstå. Dess språk är ofta hjärtats, och vi snarare anar Gudsvinden, som sveper igenom dessa texter, än kan ljudligt höra den blåsa och vina:
Jag skall bota dem från deras trolöshet,
jag skall älska dem av hjärtat,
min vrede har vänt sig från dem.
Jag skall bli som dagg för Israel,
och han skall blomstra som en lilja,
slå rot som en poppel
och skjuta nya skott. (Hos 14:5-7)
Samtidigt behöver vi också låta saker vara fördolda: få träd mår bra av att ha sina rötter framgrävna och blottade. Rötterna behöver få ligga där de är, under marken, i jorden, som ett osynligt nätverk som stöttar den i världen verkande stammen och kronan. Många gånger har jag hört agnostiker sucka något om att "kan inte Gud bara visa sig för oss alla så behöver vi inte träta om ifall han finns eller inte", och det är inte utan att jag förstår dem. Samtidigt anar jag, att det finns kanske en djupare sanning i detta att vi inte kan se Gud, att vi inte kan se ursprunget, att en del saker måste få förbli verkande i det osynliga. För att rötterna skall kunna göra sitt, för att de skall kunna vara trädet till nytta, måste de förbli det osynliga stödet. Gud verkar i det osynliga, Han bär oss och vår synliga växt som det osynliga rot-grenverket, utan vilken vi och vår tro skulle omedelbart kantra och välta.
"Gud är ande", förklarar han för sin kvinnliga pilgrim. Ande? Det osynliga, dolda. Gud väljer att bära oss i det dolda. Men Jesus själv är Nåden personifierad; detta är Gud som förstår att hans mänsklighet behöver ha en eikon, något som vi kan se, röra vid, och relatera till. Så blir också Jesus synlig i världen. Något senare i Johannesevangeliet jämför han sig själv med den synliga delen av trädet:
"Jag är vinstocken, ni är grenarna."
Som ett eko till Faderns ord, genom profeten Hosea:
Jag är som en grönskande cypress.
Från mig får du din frukt. (Hos 14:9)
Vi är de fruktbärande grenarna, som skall skjuta ut som skott från stocken, som i sin tur växer sig stark ur roten. Så skall vi leva och växa i symbios med både det vi kan se och det vi inte kan se: roten och stammen. Grenen behöver inte se rötterna för att veta att de finns där, och bär. "Vi lever i tro, utan att se." (2 Kor 5:7)
Ett par sista ord om geografiskt avstånd: vi blev skapade till att verka och leva våra liv på en planet där de geografiska avstånden är enorma, i proportion till våra kroppar. Om vi skall förlita oss på vår egen förmåga att förflytta oss, per pedes, utan tillgång till tekniska hjälpmedel, står det rätt så klart för var och en att vår aktionsradie är, precis som trädets, begränsad. Och så är det med varje levande ting som Gud har skapat på denna planet: fisken vet inget om livet i träden, och fågeln som flyger bland sina moln vet inget om havsdjup och undervattensgrottor. Delfinerna simmar inte omkring i vilka vatten som helst, och elefanten vandrar inte iväg till några svenska skogar. Fingervisningen är tydlig: för varje levande väsen finns det fördolda saker. Alla har sin givna plats och sin givna aktionsradie. När Jesus blir tillfrågad "vem är min nästa" som jag skall älska och ta hand om, berättar han en berättelse som utspelar sig i lyssnarens omedelbara närområde. Budskapet är glasklart: du skall verka, växa och älska här. Javisst, människan som art fick budet att föröka sig och lägga världen under sig, precis som träden som art växer (nästan) överallt, är det meningen att vi som art skall finnas överallt, som de goda förvaltarna, Guds eikon, avbild, i kosmos, genom vilken Gud verkar. Men den enskilda personen skall finnas här, verka här, i sitt eget närområde, där hon blev placerad. Vi skall växa och rota oss här, viskar Gud, genom att ge oss just geografiska avstånd som är så enorma, att ingen enskild person kan täcka dem, med hjälp av de två ben som har blivit oss givna. En hint. "Verka och väx där jag planterade dig." Så har alla våra stora levt och verkat: Mahatma Gandhi. Nelson Mandela. Martin Luther King. Och självfallet även Guds son. Jag, här, i mitt närområde.
Att växa i tro är också att växa i tron att Gud hade en tanke med att plantera just mig just här: här är den rätta myllan för just mig, här finns de rätta förutsättningarna, de, som jag behöver för att Gud skall kunna utföra sitt verk i mig och genom mig. Han är mitt rotsystem. Jesus är stammen. Min uppgift är att vara den fruktbärande grenen, när jag har vuxit mig stark nog att bära den.