Jag tror henne. Och vet ni vad - det här är min första sex-åring. Och jag känner mig alldeles, ytterligt vilse. Sonen säger att han är en hemlighet och det är nog mer rätt än han själv inser. Han har inte kommit riktigt dit än - den förrädiska sex-års åldern, så äldst han är. Jag vet, vi är en konstig familj. Den stora dottern - hon var sex en gång, men hon var för upptagen med att upptäcka den högfungerande autismen - eller också var det jag som var för upptagen med det - och vi missade lite kollektivt det där med sex år - i utredningsdimmorna.
Så jag är vilse. Och Wagner-körerna är dramatiska. Käre Gud. Gode, Käre Gud - vad gjorde du när dina barn var sex? Eller nä, just det, du skippad det där med "sex" och skapade dem som vuxna... hur man nu ser på den saken. Adam och Evas sturm und drang - du var inte så jättenärvarande som förälder eller hur? Men jag behöver råd nu, käre Gud för varannan kväll gråts det och varannan kväll himlas det med ögonen: "men mamma!"
Mitt nya namn; men-mamma.
Så alltså - biblisk barnuppfostran! Hur gör Gud?
Jag vet. "Bibeln! Där kan väl inte finnas något vettigt om barnuppfostran! Där står säkert att man ska slå barnen med en käpp om man älskar dem och att man ska stena dem till döds om de kommer hem fulla." Inget och ha - inget och ha.
Eller?
Det första jag hittar när jag gör mina sökningar är detta:
Led den unge in på den väg han bör gå,
så följer han den även som gammal. (Ords 22:6)
Alltså - led. Inte "släpa" eller "tvinga". Jag kan leda barnet in på en vettig stig. Men jag kan faktiskt inte gå den åt honom. Och att leda - det är att gå före och låta den andra följa efter - eller kanske att gå vid barnets sida. Det här talar för ömsesidig kommunikation. Det handlar om att gå lagom fort. Springer jag för fort före går barnet vilse; vilken väg gick hon? I min värld handlar citatet ovan om ömsesidighet och respekt.
Ömsesidighet och respekt föds ur kärlek och tacksamhet:
Barn är en gåva från Herren,
livsfrukt är en lön.
Som pilar i krigarens hand
är söner födda då man är ung.
Lycklig den vars koger
är fyllt med dem. (Ps 127:3-5)
"Barn är en gåva från Herren". Detta är visdom som är flertusenårig. Får det inte din hud att knottra sig? Så här tänkte man, tusentals år innan Kristus. Barn är en gåva. Som pilar i krigarens hand. De nästföljande två citaten hör ihop:
Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. (5 Mos 6:6-7)
Alla dina barn skall fostras av Herren,
i fred och välgång skall dina barn leva. (Jes 54:13)
När jag delar av mina värderingar till barnen, delar jag med mig av mitt hjärta. Det som är viktigt för mig, det som jag tror på . Men det innebär att jag är villig att spendera tid med mina barn. Observera - jag skall tala om mina värderingar när jag är ute och går, när jag lägger mig och när jag stiger upp. Jag tror inte att Gud menar att jag skall gå omkring och tala högt för mig själv, när jag är ute på promenad. Nej, han menar att jag är ute och promenerar i sällskap med. Att jag lägger mig tillsammans med. Att jag stiger upp i sällskap med. Gud menade oss till relationella varelser. Varelser som umgås.
Och det är detta jag funderar på när jag nu, i början av terminen, pysslar ihop scheman, - mina och barnens - och tänker på allas bästa. Hinner vi äta frukost tillsammans, på morgonen? Hinner vi umgås på eftermiddagen?
Du förstår - det behöver inte vara mer komplicerat än så här - det här med att läsa bibeln. Man gör en bibel-sökning. På ett tema. Sökresultat dyker upp. De läses. Nya funderingar dyker upp - eller så bekräftas de som redan finns.
Men seriöst - Päivi - behöver du läsa bibeln för att förstå att man måste spendera tid med barnen för att de skall må bra?
Nej. Men - ärligt talat - är det inte så att en del självklarheter som "alla vet" ofta blir försummade - för att det är så mycket ändå? Och så var det mobiltelefonerna - vi är ute och går tillsammans, visst, visst, men om barnet samtidigt letar efter pokemon figurer - hur mycket blir det samtalat då? Mer än över dålig teckning i skogen och varför det inte går att fånga figurerna... Det finns en massa självklarheter i livet. Jobba inte för mycket. Alla vet att den är sann. (Hur många helgar en dag i veckan till icke-jobb? Eller går helgerna till annat?) Tänk på vad du äter. Det du äter bygger din kropp. (Varför har vi då så mycket problem med övervikt, motstridiga kostråd etc? Rådet är ju i sanning - enkelt?) Och så vidare...
Med andra ord: det är inte alltid så enkelt - det där med att följa enkla råd och förstå självklarheter. Det är många saker som rycker i oss. Många saker skall hinnas med - och mitt i bland dem alla enkla självklarheter... och en frustrerad sex-åring. Den är inte så dum, den där bibeln.
Jaja, en klok-bok till som talar om för oss att vi ska klara av att göra det enkla. Hur ska det göra det enklare att faktiskt, i praktiken - göra det?
Tja, det är ju det jag säger. Tjatar hål i huvudet om. Det kan vi inte. Oavsett hur många klok-böcker vi läser. Och vet du - bokhandeln är ju faktiskt full av dem. ( Hur många har du läst? ) Har de hjälpt dig? Hur många har du i hyllan?
Romans 7:15
Näpp - jag är ledsen - vi kan inte klara detta själva. Meningen är att vi skall klara allt - det mesta (nä allt) i samarbete med. I sällskap med.
Alltså - ber jag. Om hjälp. Om vägledning. Jag ber om hjälp att klara det enkla - som ibland är så svårt:
Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter Herrens vilja (Ef 6:4)
Det enkla, som jag vill göra, gör jag inte... kloka, kloka Paulus.
"Utan mig, kan ni ingenting göra". Kloka, kloka Jesus.
Alltså ber jag: "Kära Gud, hjälp mig att hitta tid att spendera med mina barn. Särskilt med min nästan-sexåring, för hon behöver mig nu. Hjälp mig att klara det självklara. Vägled mina ord och mina handlingar, mina tankar och mina gärningar."
Hon är så söt, min lilla blivande stora. "Mamma är det svårt med barn", frågar hon. "Det är det ibland - men det finns hjälp att få."
Vägled. Gå före. Men tillsammans med.