När jag återvänder till Genesis, har jag mina förväntningar klara; jag kommer så klart att hitta den första bönen i trädgården, i Eden. Jag kommer att hitta den vid urkällan till floderna Pishon, Gichon, Eufrat och Tigris. Jag reser tillbaka i tiden till en tid, då området mellan och omkring Eufrat och Tigris inte var öken och sand, utan ett välvattnat lummigt paradis, där människan, som än inte börjat bruka jorden, vandrade omkring i den svala kvällsvinden i samtal med sin Gud.
Trodde jag. Men Genesis förvånar igen: den tar mig ännu längre tillbaka än så - till en tid då människan än inte fanns. I det första urkaoset talade Gud. I den äldre svenska översättningen heter det "Vardet ljus", inte "ljus, bli till", som i bibel 2000. Det senare är ett tydligt kommando. Imperativ. Medan det första, den som även min finska bibel håller med om, är något så krångligt som "jussiv". När jag frågade min prästkompis om detta skickade han den här förklarningen till mig:
the jussive is especially found in the 2nd and 3rd pers. sing. and plur. to express a more or less definite desire that something should or should not happen
"En önskan/längtan om att något bör hända". Jag tycker det låter förvillande likt - bön. En bedjande Gud? Vid närmare eftertanke platsar den idén rätt så väl in med vad vi vet om Guds natur:
"Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:28)
En av våra egna svenska psalmer uttrycker saken så här:
För att du inte tog det gudomliga
Dig till en krona
För att du valde smälek och fattigdom
Vet vi vem Gud är
En närmare granskning av Genesis och skapelsen ger oss en Gud som inte myndigt kommenderar världsalltet till varande, utan snarare ödmjukt ber den till existens.
Men om bön är samtal med Gud - vem ber Gud själv då till? För att förstå detta måste vi ta en titt på ett annat samtal, som också äger rum i Genesis, innan trädgården:
Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.(1 Mos 1:26)
Vem talar Gud med? Kristendomens svar på detta är: sig själv. Gud har tre manifestationsformer - Fadern, Sonen och Anden, och dessa tre är inbegripna i ett ständigt samtal med varandra. Lyssna bara på Paulus, i ämnet bön:
Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord (Rom 8:26)
Anden ber i oss. Aktivt, ber anden i oss - till sina andra aspekter.
Vi har en bedjande Gud. Detta visar även Jesus oss, gång på gång: han går undan för att be. Hans transformation till ljus sker även det i bön:
Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. (Luk 9:28-29)
Bön förvandlar. Anden formar oss medan den ber - i oss och för oss. Jesus förvandlas på berget - medan han ber. Varför skulle då inte även Gud Fadern be medan den största förvandlingen av alla förvandlingar skall till att ske - när Allt Som Är skall skapas? För mig är det bara logiskt och självklart: vi vet väldigt mycket om Guds natur tack vare Jesus och hans agerande. Även på korset ber Jesus - han ber för soldaterna som korsfäster honom, han samtalar med Fadern flera gånger där han hänger på korset:
Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?) (Mark 15:34)
Och slutligen:
Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” När han sagt detta slutade han att andas. (Luk 23:46)
Bön är samtal med Gud. Gud samtalar med sig själv - Fadern med Sonen, Sonen med Fadern, Anden med båda och båda med Anden. Som Jesus visar oss finns det många olika slags böner - många olika slags samtal; ibland sker dessa i förtvivlan, ibland i jubel. Men sällan i likgiltighet.
Som avslutning tänkte jag att vi skulle se på ett av de tidigaste bönerna vi hittar i Genesis - mellan människa och Gud.
I begynnelsen är människan rädd och upprorisk: samtalen med Gud uppfattas som de med en sträng, bestraffande förälder som bannar och förbannar: så uppfattar både Adam och Eva sin Gud, och även deras son Kain: Gud låter långa förbannelser rinna ut ur sin mun och själva jorden är förbannad tack vare människan. Även Noa uppfattar sin Gud som en förstörande, hämnande Gud. Han lyder, utan att samtala. Det är först Abraham som vågar sig på ett samtal. I Mamers Lund möter han sin Gud i form av tre resande:
”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. (1 Mos 18:4)
Gud har gått från att vandra i den svala kvällsvinden till att uppenbara sig i den dallrande middagshettan. Nu talar människan högt och direkt med honom. Istället för förebråelser och förbannelser som tidigare (Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.”1 Mos 15:2-3) erbjuder han nu Gud sina tjänster.
Bön förvandlar vår kunskap om Gud. Kunskapen om Gud förvandlar oss. Bön är förvandling.
"I begynnelsen bad Gud". Den största förvandlingen - den där ingenting skall formas till allting - skall till att ske. Men hur skall detta ske?
Gud visar oss vägen.
Förvandling sker i aktiv bön.