Ojoj... samtliga föräldrar med hjärtsnörp, förenen eder. Själv har jag kanske inte varit med om just den där, men nog har jag hört en del intressanta förslag och böner genom mina 14 år som förälder. Ibland är temat förbluffande enkelt: det mamma inte ser, det går hon med på. Året är 2009. Sonen är fyra år gammal. Pepparkaksburken har jag ställt på fläkten, där han inte når. Beslutsamt drar han den största stolen till köket, helt omedveten om att jag sitter i vardagsrummet, varifrån jag har full insyn till projektet i fråga. Med bister min lyckas han placera stolen rätt. Nu står jag tyst en bit bort och betraktar det hela, med stor nyfikenhet. Han kränger sig upp på stolen, ställer sig upp på den, tittar fundersamt på kakburken, och nu först, registrerar han min närvaro. Han vänder sig beslutsamt mot mig där han står på sin stol, och sedan säger han sakligt: "mamma ska gå." Japp, jublade jag, gossen har börjat bygga broar mellan A och B. Ingen självklarhet, när det rör sig om autismspektrum kopplat till en utvecklingsstörning.
Det finns tillfällen, då en del saker bör tillåtas, tänkte jag, och gick, faktiskt. Helt korrekt efter rådande önskemål.
Värre är det idag. Samma gosse fyllde 14 år igår, och nu pratar han hoppfullt om "moped". I dagsläget gör det ont i mammahjärtat. Den här kakburken kan jag nämligen inte svara ja på. Gossesson må vara hög som ett hus, ha skostorlek 43, fjun på hakan och överläppen, men han har autism. Han har en utvecklingsstörning. Han har Tourettes. Någon trafik kan jag under inga omständigheter släppa loss honom i. Aldrig. Detta är första gången som han önskar något som ligger bortanför hans egen förmåga. Första gången som han själv behöver bli varse sina egna begränsningar, och sitt eget handikapp. Kan han det?Nej, jag tror inte det.
För honom kommer det i alla tider vara helt obegripligt varför han inte kan få någon moped. Han kommer, med största sannolikhet fortsätta be om detta. Och fortsätta att inte förstå varför svaret förblir ett "nej". Obegripligt, obegripligt. Hans största och hetaste önskan i denna värld, sedan flera år tillbaka. Varför? Varför detta ständiga "nej"?
Personligen har jag en teori, och det är okej om du blir upprörd nu. Här kommer det: jag tror att problemet är att mänskligheten har, när det gäller böner, autism och en utvecklingsstörning. Vi kan börja med autismen:
För att förklara det enkelt finns det en mycket begränsad förmåga att sätta sig in i någon annans sits. Det finns ett fint begrepp för detta som heter "theory of mind" som just handlar om förmågan att förstå hur någon annan tänker. Handen på hjärtat, är det inte så att majoriteten av våra böner handlar om jag, mig och mitt? JAG vill ha. JAG behöver. JAG saknar. JAG känner. Autismspektrum är medveten om den egna viljan, men att andra också har en sådan, tja, hur väl man förstår detta handlar om hur högfungerande man nu råkar vara. Precis som med sonen: han vill verkligen, verkligen ha en moped. Som förälder och verkställande Gud i familjen har jag verkligen, verkligen förstått detta. Det är inte där det klickar. Och jag skulle faktiskt ge rätt så mycket om jag kunde säga "ja" till honom nästa år, när han fyller 15.
Utvecklingsstörning: icke åldersadekvat beteende och förmåga att mentalt greppa saker och ting. Ett tak för hur gammal personen blir, rent mentalt, som på sin höjd når 11 års ålder. Hugo kommer aldrig förstå VARFÖR svaret på hans hetaste önskemål är ett ständigt nej. Han har ingen förmåga att förstå sig på svåra begrepp som "andras säkerhet", det är med begränsad förmåga som han opererar kring sin egen.
Detta förstår Jesus, och med stor respekt och kärlek håller han sig till en pedagogisk plan, vars grundtanke är: keep it simple. Enkla berättelser. Hög igenkänningsfaktor hos lyssnaren. Korta, jordnära liknelser. Och när han blir tillfrågad om just bönen, "hur skall vi be", håller han sig, även där, till basfakta:
”När ni ber skall ni säga:
Fader, låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra synder,
ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning.” (Luk 11:2-4)
Denna lilla mästerverk till bön bemöts med långsam tystnad, från publiken.
Frustrerad över lärjungarnas tystnad, går Jesus över till att berätta en enkel berättelse, om en man som behöver låna lite bröd, för att han precis fått en sen gäst. Detta bemöts med samma förvirrade tystnad. I ren förtvivlan utbrister Jesus till slut i ett:
Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?
Till detta skulle jag vilja suckande svara, "Ja älskade Herre Jesus, det finns det." De fädrarna finns, de också. Men det är ett sidospår. Vi skall våga lita på att Gud inte är någon sådan far, utan hans "nej", när det blir ett "nej" handlar om samma saker som mitt "nej" till min son: "Du önskar saker som jag inte vågar anförtro dig, det skulle vara dig övermäktigt och för farligt. Och jag kan inte förklara det på ett sådant sätt att du förstår, min älskling. Där är det autismen och utvecklingsstörningen som bråkar med dig. Men försök att lita på mig ändå."
Trots vår autism och vår utvecklingsstörning, skall vi ändå inte sluta be. Gud gör vad han kan med våra böner, det är jag som förälder övertygad om. Sakta och varsamt tränar han oss, till både vuxenhet och till en större funktionsförmåga:
om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. (1 Joh 5:14)
Den vuxna människan, i samklang med Gud, som vill mig väl. Han önskar mig, precis som jag önskar min son, det allra bästa:
Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. (Jer 29:11-14)
Till detta svarar jag, genom att försöka komma runt min egen mänskliga otillräcklighet i bön:
Gud, använd mig, till bästa förmåga, som som du anser det klokast, i alla mina roller: som fru och maka, som mor, som lärare och vän, som skribent, målare och musiker. Och låt mig förstå, efter den förmåga jag har, när du gör detta, när du använder mig, så att jag inte går under i mörker och ohörd bön. Far. Jag ber om fisk och ägg. Ge mig inga ormar och skorpioner. I Jesu namn ber jag så.