"Jaja, be..."
"Som om det faktiskt tjänade till - sannolikheten att Gud gör som jag vill är väl lika stor som att jag vinner på lotto..." (Obs: har aldrig spelat lotto...)
"Hohum, ganska så tråkigt, faktiskt... snacka om en-vägskommunikation..."
Känns det igen?
Och ändå - som jag har påpekat förut - Jesus själv bad. Och uppmuntrade oss till att be! Jag har läst det så många gånger - hur äldre, mer erfarna kristna uppmuntrar oss i alla lägen i första hand till att be. Men jag trodde ändå inte att det kunde göra någon större skillnad. Ack så fel en människa kan ha...
Vi lever en intensiv vardag hemma hos oss. Vi har tre barn, och två av dem har särskilda behov. I vårt hem stavas de behoven "autism". Med och utan utvecklingsstörning. Ibland, eller nä, ofta, är det så intensivt att när jag sitter i bilen på väg hem på eftermiddagen kommer jag på mig själv med att önska att jag var på väg åt vilken riktning som helst - bara inte hem... Arbetsdagen har varit lång, jag är trött, hungrig, ibland utmattad, jag vill vila nu. Men det spelar liksom ingen roll vad jag vill eller behöver. Det ska lagas mat, vaktas barn som på allvar kan skada sig själv eller andra, det ska tömmas och fyllas diskmaskin och tvättmaskin, och avbrytas dessa enkla vardagssysslor sjutton gånger under loppet av sysslan för att kolla - var är han och vad gör han, det ska dukas, det ska dukas av, det ska inspireras, sysselsättas, hjälpas, torkas bajs, vaktas, hängas tvätt två plagg åt gången för att sedan avbryta och gå och kontrollera - var är han och vad gör han - för att sedan hänga upp två plagg till för att sedan gå och kolla igen - var är han och vad gör han - och sen ska det städas kök en gång till då alla har ätit klart, och sedan skall det lösas konflikt så ingen fastnar i känslomässiga låsningar, det ska avstyras överdrivna mängder STIM, det skall hjälpas till med dator, i-pad och tv, det skall springas efter son som sprungit ut utan skor i bara strumpor i våta gräset nu igen, läxor skall göras, det skall vaktas kattungar och kaniner så de inte skadas - var är han och vad gör han - och det skall borstas tänder och tvättas och flätas hår, packas gympapåse, skrivas i kontaktbok, göras bildschema för nästa dag, det skall läsas kvällssaga och sorteras tvätt, och sedan, när allt det här är gjort är jag väldigt, alldeles slut. Och grinig, glömde jag säga grinig? För jag har inte suttit ner med en kopp te en-enda-minut sedan jag kom hem från jobbet. Jag har inte haft en-enda.djävla-sekund till mig själv sedan jag kom hem från jobbet. Inte än. När barnen har gått och lagt sig börjar min förtroendetid... Sen dör jag lite stillsamt, lagom till klockan tio, och önskar att Gud skulle warpa livet framåt sådär en 80 år - det måste ju bli enklare sen, i graven? Får man längta dit? Är det väldigt illa om man ser resten av livet som en transportsträcka dit?
Så här vill jag inte ha det. Så här ska det inte vara.
Detta satt jag och insåg i bilen, typ, i förra veckan. Så jag bad.
"Käre Gud, det är Päivi igen. Jag har ett problem. Jag vill inte längre åka hem. Jag orkar inte med någon eller något, särskilt inte med barnen. Jag känner mig som en slav / grindvakt / hushållshjon / klagoinrättning / kravinrättning och jag sugs ut på nolltid på både kraft, energi och livslust sedan efter att jag satt in en halv fot genom dörren. Det går på en halv nanosekund. Jag behöver hjälp. Jag vill hitta sätt att umgås med mina barn som både de och jag kan tycka är lika roliga, jag vill hitta något att göra med dem som jag kan finna lustfyllt och meningsfullt, inte bara jag utan de också, något som är äkta, något som tillåter mig att umgås med ALLA barnen, något som engagerar ALLA - något som jag kan längta till och se fram emot!"
Visst, tänkte jag. Sen skulle jag gärna också vilja vinna på Lotto fast jag aldrig spelar, så jag kan sluta upp med att gå till jobbet och göra vad jag vill hela dagarna undertiden som barnen är på skolan. När vi nu ändå önskedrömmer.
Det gick en vecka. Jag bad min mamma att skicka mer pysselböcker från Finland till barnen. Inte så att det inte finns några i Sverige. Men jag kanske kunde känna mig lite mindre usel om de åtminstone pysslade på finska? Paketet kom i fredags. Två barn av tre satte igång och pyssla i böckerna med liv och lust, det tredje stimmade stillsamt vidare, försjunken i sina egna cirklar. "Jaja. Han stimmar i alla fall med nyklippt gräs istället för kaninbajs. Alltid något."
Sen dröjde det ju inte särskilt länge innan det började heta "mamma kom och rita med oss" och "mamma ska också". Jag vet inte om dig, men färgkritor och Hello Kitty - pysselböcker är inget som får mig att känna någon större upphetsning, oavsett på vilket språk uppgifterna är på; "Kitty är ute på en höstpromenad! Färglägg och räkna bladen!" Ja, hurra. MEN..! Sen damp en idé från ovan ner i mitt stackars oorganiserade huvud...
Finns det pysselböcker för vuxna?
Jag sprintade till datorn. Jag googlade runt lite, och mycket riktigt, hittade färgläggningsuppgifter som fick mitt färgpenna-älskande hjärta att slå av lycka. Det finns! Och vilka uppgifter sen! Jag skrev genast ut några. Och plötsligt hände det...
Nu satt jag och flickorna vid köksbordet och pladdrade och pratade, skrattade, berömde, tipsade, bytte åsikter och pennor, funderade tillsammans och himlade med ögonen åt alla ytte-pytte-detaljer på diverse bilder... Jag kokade te och äldsta dottern ville också ha. Ute regnade det. Vad mysigt vi har det, jublade jag för mig själv.
Den kvällen kände jag mig segerrusig. Vilken underbar dag det hade varit! Vad roligt vi hade haft tillsammans! Vad lyckliga flickorna verkade efter att ha suttit och ritat med en inte-ljummet-okej-jag-sitter-väl-här-då-då-intresserad mamma utan en entusiastisk, rolig, skrattande mamma! En tagg hade jag dock kvar i min tass. Sonen då? Jag hade försökt locka med honom i detta roliga, men han hade bara svarat "nä" och seglat iväg, ointresserad. "Det mest underbara Gud", tänkte jag för mig själv, "vore ju om han också kunde engageras på något vis..." jag gick och lade mig utan större förhoppningar på det där sista. Jag hade alltså lärt mig noll om bönens makt, trots att jag precis hade fått snabb bönesvar på nästan samtliga punkter.
roligt? Check.
lustfyllt? Check.
meningsfullt? Check.
äkta? Check.
Nästa morgon hände något som jag inte gärna kan kalla något annat än mirakel.
Direkt efter frukosten hade flickorna och jag satt igång, bubblande av entusiasm. Sonen stod och såg på, fundersam. Och strax kom han över, och ville också måla en teckning! Andlös, utan att våga hoppas alltför mycket, observerade jag hur äldsta dottern tog sig till datorn med en beskyddande självklarhet, letade fram lite olika pysselbilder till honom eftersom han absolut ville ha lösblad, och sedan fick bror välja och peka. Bilden skrevs ut. Han bestämde att det skulle ges till hans stora hjälte, grannen på andra sidan stängslet. Och oj, vad det färglades! Jag kände mig jublande glad! ALLA tre barnen satt med mig vid köksbordet och målade! Även sonen! Säkert skulle han inte orka med mer än en teckning. Säkert skulle han tröttna snart, som han alltid gör på det mesta. Det är roligt en stund. Sedan inte.
Ibland talar bilder mer än tusen ord:
Kan detta inspirera dig till att knäppa händerna, öppna hjärtat och tro på att det finns en Gud och att han vill dig hjärtinnerligt väl?