1) Kroppsro
2) Matro
3) Sinnesro
Samtliga tre kändes ungefär lika åtkomliga som månen från himlen. Eller kanske en egen lite stjärna - bara för mig?
Nu är min erfarenhet av Desperata Böner följande:
de är uppriktiga.
de är högljudda...
Av någon anledning verkar det här funka för mig. I den sanna desperationen möter jag min uppriktighet - och det är också då jag blir så högljudd att Guden inte kan annat än svara; vilken förälder har inte befunnit sig i samma sits? Det tjatande barnet får sig ett "jaja, jag kommer strax" som svar - barnet som gråter högljutt redan ute på gården får en förälder som möter upp redan på trappan - en förälder som oroligt undrar vem som har ramlat ner från gungan och hur många brutna ben det handlar om - är det läge för ambulansfärd kanske? Desperation hörs. Och får ett snabbt och kärleksfullt emottagande.
Nej, det går inte att fejka desperation. Antingen så är jag det, eller så är jag det inte. Skillnaden vet både jag och Guden. Är det då så att jag på något vis tror mer när jag är desperat? Det heter ju att det är tron som flyttar på berg. Mitt svar på det blir - det tror jag inte. Jag tror inte att min förmåga att lita mer på att hjälpen kommer är större när jag är riktigt urless på allt - det är bara det att jag skriker så högt då att det blir svårt att dröja med svaret. Eller också är det så att min troshandling kommer senare. Jag tror faktiskt på det där sistnämnda.
Troshandlingen kommer sen - när jag vågar tro på att det som verkar vara att omedelbart och snabbt svar på bönen faktiskt är det. Jag skulle kunna välja att himla med ögonen och vifta bort hjälpen. Ta på mig mina bitter-tofflor och mumla; "det där har jag redan provat - det funkar inte."
Men så var det detta med bönesvar. Hur känner man igen bönesvar egentligen?
Först och främst måste man inta en attityd av total ateism när det gäller "slumpen". Slumpen finns inte - det som ser ut att vara äkta kommunikation är med största sannolikhet just precis det - oavsett vilken reklam oppositionen vill knö in i hjärnan på dig. Ett utmärkt sätt att känna igen ett bönesvar är, när oppositionen föreslår att du reagerar med Rättmätig Vrede och/eller Indignation. Båda två är fina grejer ur den aspekten att de fungerar som utmärkta trafikljus: tycker oppositionen att det är läge att backa? Inta en butter min i bittertofflorna? Tveka inte. Full fart framåt gäller. Helst skall kutandet framåt gå i sådana kilometerhastigheter att tofflorna alldeles trillar av.
Tillbaka till det faktiska exemplet för dagen. Jag bad (skrek) om hjälp med tre saker. Jag ville ha kroppsro, matro och sinnerso. Dagen efter att jag ställt mig på Guds Gård och skrikgråtit högljutt (UÄÄÄÄÄÄÄH! PPAAAAPPAAAAA!!) bestämde sig nämnda fader att adda mig på Facebook. Att vara kompis med barnen på FB är en gammal, beprövad metod; häng där ungarna är. Jag blev rekommenderad en bok i mitt FB-flöde som hette "Made to Crave". Det lät inte särskilt lovande. Jag rafsade åt mig ett par första kapitel via amazon med tofflan i högsta hugg: var det någon här som inbillade sig att de hade kommit på något nytt? Oj vad jag skulle toffla vederbörande om öronen. Säkert samma gamla idiot-gnäll: ät mindre (hur då?) och rör på dig mer (när då?). Jag tappade toffeln i rena förskräckelsen. Det här var något annat.
Tyvärr var det nog så att jag kände igen en liten, tystlåten röst som hade stillsamt påpekat redan rätt så många gånger, redan rätt så länge, att detta var precis den kostomläggning som även jag faktiskt behöver göra. Och varje gång som den rösten gjorde sig hörd blev jag tokarg: DET DÄR HADE JAG JU REDAN PROVAT! I ETT HELT ÅR! DET FUNKADE INTE!
Fru TerKeurst hade dock en annan palett när hon målade upp sin viktresa: hon hittade sin motivation i bibeln. Boken här är fullpackad med diverse funderingar över olika bibelcitat som får att antingen härleda direkt eller indirekt till ämnet mat. En del av dem hade jag ju redan stött på. Men det riktigt inspirerande var att den här kvinnan hade modet att omsätta råden i praktiken, och sedan dokumentera vad som hände och skedde. Och det var den här kombinationen som just jag behövde. Detta var moroten som fick mig att inse tre saker:
Ett. Det handlar inte om "bantning". Två. Det handlar om att göra om livet fullständigt. Tre. Förändringarna måste vara i resten av livet. Det går inte att återvända tillbaka. Detta är för resten av livet.
Två månader har hunnit passera sedan jag började rensa - både inuti och utanpå. Idag skriver vi minus elva cm över magen och minus fem över stussen. Kroppsro? Check. Sinnesro? Check. Matro? Check.
Jag avslutar med ett litet mat-citat från första korintierbrevet: