Idag intresserar jag mig alltså för budord nummer två:
"Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn."
Först skulle jag vilja reda ut ett allmänt missförstånd: "Gud" är inte ett person-namn. Det är en kategori. "Hund". "Katt". "Människa". "Gud". Jag likställer alltså utbristandet i ett "åh Gud!" med det genomintelligenta med att utropa "Åh Fisk!" eller "Åh möbel!". Lika lite som du heter "människa" heter Gud "Gud". Oroa dig alltså inte. Du har inte missbrukat Guds namn. Möjligen har du gjort ett mindre genomtänkt utropande som kan få vissa fraktioner i din omedelbara närhet att uppmärksamma dig med en viss undrande attityd, men du har inte missbrukat något.
Nu däremot, är det dags att ge sig in på lite gammal, hederlig blandmissbruk:
Vad heter Gud?
Bibeln har lite olika åsikter om detta. Redan under järnåldern dyker namnet "Yahweh" upp bland den judiska befolkningen. Visserligen kan det finnas en poäng med att göra en djupdykning i de tidigaste Egyptiska arkiven, i vilka Yahweh dyker upp som en Gudom bland nomadfolken kring Jordan. Men det är inte i första hand Yahweh-namnets ursprung som intresserar mig idag. Jag har en mycket mer spännande, logisk och praktisk tanke som puffar på min uppmärksamhet:
Varför inte fråga mannen som enligt tradition nedtecknade de tio budorden? Är det inte intressantast att fråga sig vad Mose själv skulle ha svarat på min fråga här ovan?
(Som en liten parentes skulle jag vilja lite stillsamt påminna om, att sådana sekulära Egyptologer som exempelvis K.A. Kitchen anser, på fullaste allvar, att om inte exodus - andra Mosebok - skulle redan gett os en figur som Mose skulle vi idag bli så illa tvungna att skissa fram honom. Tanken, att ett gäng tegelslagare och före detta slavar skulle ha vetat hur man formar officiella lagtexters ordalydelser är bortom gränsen för all löjlighet. Nej, Mose eller en liknande figur, uppvuxen vid det Egyptiska hovet måste ha funnits med när Sinai-lagtexterna författades - men det är en helt annan diskussion som jag inte tänker ta upp här och nu.)
Låt oss lyssna efter vad dessa Gudar kunde heta och vad namnet betyder:
Anubis "det kungliga barnet"
Amun: "den gömda"
Bast: "eld, hetta"
Horus: "falken"
Hathor: "Horus hus"
Nephtys: "husets värdinna"
Ra: "solen"
Och så vidare. Den här sortens namn skulle Mose varit bekant med. Dessa namn är substantiv; "hus", "värdinna", "sol", "barn". Därför tycker jag att det är enbart logiskt att utgå ifrån att om Mose skulle behöva hitta på ett namn till en ny Gud skulle han ösa ur den kunskap om hur Gudanamn konstrueras som han själv är bekant med. Men nej. När Mose frågar vad denna Gud, som nu har uppenbarat sig till honom, heter får han istället som svar:
"Jag är".
Ett verb.
Och det är nu det börjar brännas. När Mose får sin andra uppenbarelse - den om de tio budorden - skulle han omedelbart ha förstått den djupare innebörden av bud två - den, som även vi börjar här nu ana: missbruka inte Guds namn.
Om vi lämnar bakom oss allt det som människorna innan Mose hade kallat Gud och går istället på Guds egen definition av sitt namn lämnas vi alltså med ett "Jag är". Och ut genom fönstret försvinner alla barnsliga tankar om en vred Gud, som svartsjukt betraktar alla människor som någonsin utropat ett "åh Gud!".
Det är inte det budet handlar om. Alls.
Oavsett om vi tror på någon Gud eller inte tror jag att vi kan alla vara överens om ett par stycken saker:
frasen "Jag är" är inte neutral. Den innehåller stor makt.
vad vi placerar som efterföljande ord direkt efter detta "Jag är" har stor betydelse.
Dessa påståenden har skapande kraft.
Jag jobbar på högstadiet. När jag går i korridorerna hör jag otaliga "jag är" - påståenden:
"Jag är så himla dum i huvudet!"
"Jag är sämst på matte!"
"Jag är så jädra ful!"
"Jag är..."
"Jag är..."
"Jag är..."
Så. Nu när jag har din uppmärksamhet...
Vad säger vi om oss själva, i dagligt bruk?
"Jag är"...
mamma. Lärare. Författare. Finska.
Mose Gud ber oss att stanna efter och tänka. Vad skapar du just nu - när du åkallar mitt namn, mitt djupaste väsen? Vad väljer du - Guds avbild - att skapa in i din nutid och framtid - nu när du har tagit mitt namn i din mun?
Tänk efter.